Detta är en undersökning av en symbolisk tolkning av oxen och åsnan i kristna födelseikoner (och andra framställningar). Denna symboliska tradition har ett ytterst begränsat vetenskapligt belägg i samtiden och utgår särskilt från kyrkofädernas tolkningar. Denna undersökning bidrar med en insikt i en levande ikonografisk praxis där symboliken i djuren visar sig spela en roll för att reflektera en särskild teologi. Materialet består av ett antal föreläsningar av den kanadensiske ortodoxa ikonmålaren Jonathan Pageau. Undersökningen bygger på de religionsvetenskapliga begreppen religiöst seende och religiös visuell kultur som grundar sig i en forskningstradition som Marie Fahlén redogör för. De bägge begreppen kompletterar varandra genom att de skapar en dualitet i förståelsen för religiös konst genom att knyta samman tolkningen och hermeneutiken framför bilden med kontexten och teologin bakom bilden. Materialet analyseras med en ideologianalys som strukturerar materialet i två analysmodeller som syftar till att spegla de teoretiska begreppens dualitet; idealtyper och dimensioner. Pageaus religiösa seende struktureras i idealtyper för oxe och åsna baserat på vad djuren associeras med i materialet. Den visuella kultur som Pageau uttrycker i materialet beskrivs i relation till de religionsvetenskapliga dimensionerna rättfärdiggörelse och frälsningslära som också är tänkta att följa dualiteten i de teoretiska begreppen; synen på andra och synen på den egna läran. Baserat på denna beskrivning kategoriseras Pageaus tolkning till den av Paul Knitters fyra religionsteologiska modeller han mest relaterar till. Undersökningen visar att oxen och åsnan är ett inslag i födelseikonen som för Pageau stärker tolkningen av inkarnationen som inte bara ett möte mellan himmel och jord, utan också en världslig försoning, ett ”coming together”. Oxen som sinnebilden av ett rent djur förknippar han bland annat med enhet och kategorisering, universalitet och principer. Åsnan som sinnebilden av ett orent djur förknippar han bland annat med förening och sammanblandning, partikularitet och förändring. Snarare än en historisk händelse menar han att det symboliserar en ontologisk ordning eller en ”evig händelse” som finns i allt. Analysen visar att Pageaus syn på rättfärdiggörelse och hans frälsningslära karaktäriseras av en balans mellan det universella och partikulära i synen på Guds kärlek. Undersökningen visar att Pageaus tolkning kan kategoriseras under uppfyllelseteologi.