From the end of 18th century, investors from the Western hemisphere were in need of a protection for their investors. Whenever, inter alia, host-States of Latin America could not – or did not – assist the foreign investors through sufficient local remedies, investors instead sought remedies through their own government. This process is known as diplomatic protection, which in the early stage of 19th century was a viable and good-intended dispute resolution venue. Thus, from the mid-19th century, seeking procedural redress through the foreign investor´s home government became the common method for solving investment disputes. However, at times the diplomatic stand-off was assisted with pressure from armed forces. Thus, diplomatic protection had eventually turned into a corrupt system, sometimes used to seek vengeance for way more than the initial damage. Towards the end of the 19th century and beginning of the 20th century, diplomatic protection was rejected and investor-state dispute settlement (ISDS) came to the surface. ISDS intended to be way less influenced by, among other things, economic pressure, military power and political influences. Instead of two States negotiating on behalf of the aggrieved investor, a tribunal of independent arbitrators were tasked with adjudicatory powers. However, dissatisfactions, criticism, and calls for illegitimacy eventually were levelled against the ISDS regime, initially during the late 20th century but more outspread now in the 21st century. This thesis presents a historical development of diplomatic protection and ISDS; comparing pros and cons, respectively, and culminating in an informed opinion regarding which venue is preferable for future investment disputes. The author concludes that each investor-State relation must be analysed individually before being able to determine what protection is more suitable. It is argued that each State possess a certain amount of power; hence, the investor should merely be provided a ‘fair amount of protection’. Hence, investors should claim their rights through conventional and common international law, without governmental support, merely seeking vengeance through host-State’s local remedies. However, since the international fora of conventional and common international law is not yet developed to the extent, that it is completely reliable and invocable. States and investors will have to rely on the balance between ISDS and diplomatic protection, with a thorough demarcation between those, depending on the involved State´s need of a ‘fair amount of protection’. Keywords: ‘fair amount of protection’, diplomatic protection, ISDS, local remedies, power.

No description available.

No description available.

International Labour Standards (ILS) has a prominent place in the current debate of globalisation. There has been an increased usage of ILS in different contexts, as references in domestic courts and international courts, as provisions in companies’ code of conducts and as provisions in trade agreements. The purpose of this thesis was to examine the usage of ILS as provisions in trade agreements and whether ILS provisions in trade agreements can lead to increased legal enforceability. The EU–Vietnam Free Trade Agreement was brought up to illustrate how ILS can be used as provisions in a trade agreement. The thesis was conducted by focusing on four different areas, firstly the legal enforcement of ILS within the ILO framework, the ILO Declaration and through International Public Law. Secondly, by examining the linkage between the ILS and trade and the EU’s trade strategy. Thirdly by studying the EU–Vietnam Free Trade Agreement by using three dimensions, obligation, precision and delegation. Lastly, by a discussion of the legal enforcement of ILS through trade agreements. In short, the conclusions of this thesis are that there are several limitations in order to foster compliance with ILS, within the ILO as well as through trade agreements. Especially the lack of a legal body within the ILO and the fact that labour provisions are not subject to the regular dispute mechanism in trade agreements nor subject to the dispute mechanism of World Trade Organisation has been pointed out as problematic. Due to the lack of empirical research on the post ratification effects, de facto and de juro, it is difficult at this initial stage of ‘the experiment of labour provisions in trade agreements’ to draw conclusions. However, the need to foster a universal floor of fundamental labour rights are equally as urgent as it was a hundred years ago when ILO was founded and when the debate on labour provisions and trade was initiated.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Tvångsvård av barn och unga är ett ämne som numera diskuteras flitigt, inte minst i media. Något som lyfts fram särskilt under den senaste tiden är delen som tar sikte på vårdens upphörande, vilket bl.a. har utmynnat i lagförslaget ”Lex Lilla hjärtat”. Dessutom har socialutskottet tillsatt en utredare som har i uppgift att se över hur barnets bästa kan stärkas i fråga om vårdens upphörande. Med andra ord är det ett mycket aktuellt ämne, och att presentera en uppsats som tar sikte på vårdnadshavares hemtagningsbegäranden kan därför sägas ligga rätt i tiden. När som helst under vårdtiden kan vårdnadshavare begära att vården enligt LVU ska upphöra. En sådan begäran kallas för hemtagningsbegäran. Vad som är anmärkningsvärt är att föräldrars obegränsade rätt att begära vårdens upphörande varken framgår av lagtext, eller av någon av våra mer auktoritativa rättskällor. Ordningen som följer av en hemtagningsbegäran är därför relativt outforskad, men det ska jag, till viss del, ändra på genom min uppsats. Syftet med min uppsats är således att, utifrån ett barnrätts-och de lege ferenda-perspektiv, titta närmre på det som idag kallas för hemtagningsbegäran. För att uppfylla mitt syfte har jag utarbetat ett antal frågeställningar som jag har besvarat utifrån material som jag inhämtat med hjälp av olika metoder. Med tanke på att ordningen beträffande hemtagningsbegäran inte finns behandlad i någon av våra traditionella rättskällor har jag varit tvungen att söka material utanför rättskällorna och således använda mig av fler metoder än den rättsdogmatiska metoden. Min uppsats består bl.a. av en empirisk del som består av intervjuer med rådmän, socialsekreterare och familjehemsföräldrar. Samtliga informanter är överens om att barn påverkas negativt av upprepade hemtagningsprocesser, och att det behöver ske en förändring vad gäller föräldrars rätt att begära vårdens upphörande. Uppsatsens övriga delar tar sikte på vård enligt LVU rent allmänt, principen om barnets bästa utifrån olika rättskällor och lagförslaget som lades fram år 2015 om att hemtagningsbegäran skulle lagregleras. Delar som alla varit nödvändiga för att det skulle vara möjligt för mig att besvara uppsatsens frågeställningar.  Genom min analys och slutsatser besvaras de frågeställningar som ställts upp i inledningen. Jag konstaterar att vårdnadshavares obegränsade rätt att begära vårdens upphörande inte ligger i linje med principen om barnets bästa och att ordningen beträffande hemtagningsbegäran bör lagregleras och begränsas, inte minst för barnens skull, men även för samhället i stort. Det kan anses konstaterat att placerade barn far illa av upprepade hemtagningsprocesser, och att både socialnämnder och de allmänna förvaltningsdomstolarna på regelbunden basis åläggs genomföra dessa processer mot bättre vetande kan inte anses vara rimligt ur resurssynpunkt. Mot bakgrund av detta bör vårdnadshavare enbart få begära vårdens upphörande en gång per år.

No description available.