Uppsatsens titel är ett citat: "Här luktar inte ens svett, här luktar det hora", som framförs av Polistidningen (nr 3, 1999), vilket tydligt visar på språkets jargong inom polisorganisationen. Genom att tillämpa kvalitativ innehållsanalys som metod för att undersöka tidningsartiklar har vi kunnat följa polisens jämställdhetsutveckling och upptäckt fler intressanta resultat. Från år 1957 till 2021 visar tidningsartiklar ett tydligt isärhållande mellan poliskåren och de kvinnliga posettliserna. På 70-talet och framåt började kvinnor höja sina röster och vi märkte en tydlig förändring i artiklarna. Samtalen kring jämställdhet och det faktum att kvinnliga poliser är här för att stanna gick sakta men stabilt framåt. Mot slutet av 80-talet svängde det över till en helt annan diskurs inom kåren, nu hade kvinnors nätverk utvidgats så att kvinnliga poliser runt hela världen delade med sig av varandras åsikter, erfarenheter och framtidsplaner. Sverige var en förebild eftersom det ansågs att jämställdhetsarbetet hade kommit långt här. Det empiriska materialet visar dock att när kvinnliga poliser utsatts för sexuella trakasserier har historiskt  få anmälningar gjorts. Att göra en anmälan kan innebära att de kvinnliga poliserna inte blir betrodda eller att det får negativa konsekvenser. Via artiklarna har den förkastliga jargongen inom poliskåren analyserats och hur kvinnliga poliser påverkats. Hur genus och könsmakt konstrueras och uttryckts har identifierat och studerats och resultatet visar på att polisorganisationen öppet sagt, “lite får man tåla”. Denna uppsats kan bidra till en ökad förståelse för hur genusfrågor hanteras inom poliskåren och hur dess interna processer och strukturer påverkar samhällets syn på kön och könsmakt.