Syftet med detta arbete var att ta reda på vad de tio lärarna som vi intervjuade hade för uppfattning om vad dyslexi är, samt vad de anser att det innebär att ha dyslexi. Det vi vill få kunskap om, är hur barn med dyslexi kan erhålla adekvat hjälp i klassrummet. Dessa frågor önskar vi få besvarade av våra informanter genom denna kvalitativa studie.Under intervjutillfällena har vi samtalat utifrån ett kvalitativt förhållningssätt, eftersom vi önskade ta reda hur lärarna upplever barnens situation. Vi har använt den kvalitativa metoden då vi anser att den bäst möjliggör för det fördjupade samtal vi önskar. Informanternas absoluta anonymitet är en självklarhet, därför har vi valt att ge dem nya namn.Under denna studie har vi utgått ifrån Vygotskijs sociokulturella teori, det relationella och kategoriska perspektivet. Vygotskijs sociokulturella teori passar bra eftersom dyslektiska barn har behov av extra stöd och samtal för att utveckla sin proximala utvecklingszon. Vi har även valt att undersöka om lärarna arbetar utifrån ett kategoriskt eller relationellt perspektiv. Dessa perspektiv innebär att i det kategoriska ser lärarna barn med svårigheter. Medan i det relationella perspektivet ser läraren att barnen är i svårigheter.Våra resultat visade att barnen på de besökta skolorna gavs möjlighet att använda kompensatoriska hjälpmedel, samt få stöd av specialläraren. En ställd diagnos var inte behövlig för att kunna erhålla denna hjälp. Det var lärarna som avgjorde när de ansåg att hjälp erfordrades. Vår slutsats är att merparten av lärarna anser att dyslexi har en genetisk grund. Något entydigt begrepp om vad dyslexi är, framkom inte under våra intervjusamtal. Ytterligare en slutsats var att lärarna ansåg att kompensatoriska hjälpmedel var till stor nytta för barnen. Barnens användning av dessa hjälpmedel, var inte en förutsättning för att få tillgång till hjälp i klassrummet. Här är det endast lärarnas egen inställning till att inkludera samtliga barn som är av avgörande betydelse. / The purpose of this work was to find out what the ten teachers we interviewed had the perception of what dyslexia is, and what they think it means to have dyslexia. What we want to find out about, is how children with dyslexia can receive adequate help in the classroom. These questions, we have answered by our informants in this study.During the interview sessions, we talked on the basis of a qualitative approach because we wished to determine how teachers perceive the situation of children. We have used the qualitative method because we believe that the best possible for the in-depth conversations we desire. Informants absolute anonymity is a given, therefore we have decided to give them new names.In this study we have relied on Vygotsky's sociocultural theory, the relational and categorical perspective. Vygotsky's sociocultural theory fits well because dyslexic children need extra support and calls for the development of the proximal development zone. We have also chosen to investigate if teachers are working from a categorical or relational perspective. These perspectives means that in the categorical see teachers children with difficulties. While in the relational perspective, the teacher to the children is in difficulty.Our results showed that children in the schools visited were able to use compensatory aids, and support of special education teacher. A diagnosis was not necessary to obtain this help. It was the teachers who decided when they felt that assistance were required. Our conclusion is that the majority of teachers believe that dyslexia has a genetic basis. No clear concept of what dyslexia is, were not revealed during our interview calls. Another conclusion was that teachers felt that compensatory aid was of great benefit to the children. Children's use of these tools, do not be a prerequisite for gaining access to help in the classroom. Here, only the teachers' own attitudes towards the inclusion of all children is essential.