”Chock” är reaktionen på Francis Bacons måleri som såväl konstnären som kritiker och betraktare återkommer till. Hans uttalade ambition att orsaka en chock direkt i nervsystemet fick honom att medvetet gillra fällor som avses slå igen i exakt rätt ögonblick hos betraktaren innan denne hinner intellektualisera kring hans verk. Den här uppsatsen syftar till att undersöka hur han gillrade dessa fällor och varför de fungerar. Den fenomenologiska förklaringsmodellen av en upplevelse grundar sig i att kunskapen och erfarenheterna lagrar sig i betraktarens kropp snarare än i dess sinne och används här som beskrivande teori för att åskådliggöra hur Bacons verk upplevs i kroppen. Maurice Merleau-Ponty och Gilles Deleuze studier i fenomenologi inom konsten ligger till grund för hur detta resonemang förs. Francis Bacons arbetsmetoder, som delvis baseras på förvrängningar och bearbetningar av fotografier, har påvisats av Katharina Günther i hennes arbete med att katalogisera Bacons kvarlåtenskap och belyser i uppsatsen hans medvetna strategi att skapa anatomiska asymmetrier. Dessa påverkar i sin tur exponeringsprocesser i vår hjärna som resulterar i den chock som Bacon avsåg, vilket de två neurobiologerna Semir Zeki och Tomohiro Ishizu visar i sin studie som förklaras i uppsatsen.