Berättelser om trauma går lika långt tillbaka i tiden som trauma har existerat, och dessa har alltid varit sammanflätade. Traumaberättelser förekommer i olika former, såväl fiktiva som dokumentäriska. Även om fiktiva berättelser inte behöver grundas i ett sanningsanspråk, så fyller de ändå en viktig funktion: de kan ge läsare insikter om traumatiska händelser genom att läsaren får känna och uppleva fenomen på ett sätt som inte är möjligt genom enbart dokumentäriska metoder. Khaled Hosseinis roman And the Mountains Echoed (2013) skildrar sammanlänkade trauman utifrån flera perspektiv och karaktärer. Det alla karaktärer har gemensamt är att deras upplevelser faller under samma tema: hur svåra val, hemska öden och begränsade förutsättningar format och fortsätter forma karaktärerna med anknytning till Afghanistan. Romanen är mer narratologiskt komplex än Hosseinis tidigare verk vilket är något som betonats och beundrats i flertalet recensioner. Uppsatsen undersöker romanen narratologiskt utifrån ett traumaperspektiv och besvarar frågeställningen: på vilka sätt förhåller sig de narratologiska elementen till gestaltningen av trauma i romanen And the Mountains Echoed? I uppsatsen påvisas att trauma gestaltas genom den uppbrutna kronologin och det fragmentariska berättandet som kännetecknas av luckor och tystnad. Vidare hur berättarperspektivet och de olika berättarna tillsammans väver ihop ett nätverk som visar på det kollektiva traumat i Afghanistan, de enskilda historierna blir till en och samma historia, om ett krigsdrabbat land som lämnat öppna sår i sinnet hos sina invånare. Samt hur fokaliseringen är hanterad kan bidra till att läsaren har mer eller mindre kunskap än karaktärerna vilket utifrån traumateori kan vittna om trauma.