<p><strong>Sammanfattning</strong></p><p>Uppsatsen behandlar svenska bankers möjlighet att säga upp en näringsidkares kreditsavtal till förtidig betalning och vid en tidpunkt som bestäms av banken. Uppsatsen behandlar utifrån Storbankens kreditavtal samt rättspraxis, på vilka grunder en bank kan säga upp ett kreditavtal samt vilka konsekvenser som kan uppstå för ett företag som får sina krediter uppsagda.</p><p>En banks rätt att säga upp ett kreditavtal motiveras ofta med att, en bank ska hålla nere kreditrisker för att skydda sina och kundernas pengar. Detta är förståligt och bra för de som investerar i bankens olika placerings alternativ eller endast har pengar på ett sparkonto, men det kan inte anses vara lika bra för de som har lån i samma bank. En näringsidkare som hamnat i en svår ekonomisk situation och kan ha svårt att komma ut ur den blir lätt en kreditrisk för banken. Skulle följden bli att företagets krediter blir uppsagda till full betalning kan en av konsekvenserna bli att företaget även kommer hamnar på obestånd. Sett till den avtalspunkt som har varit förmål för denna undersökning är det viktigt att företaget betalar sina räkningar till banken, ser till att värdet på säkerheten inte minskar allt för drastigt samt försöker att inte få ett allt för negativt kassaflöde genom att till exempel minska kostnader.</p><p>Att gå till en domstol för att hävda avtalasbrott resulterar, sett till rättsfallen i uppsatsen, endast i ökade kostnader i form av av rättegångskostnader för företaget och ytterligare en seger till banken. Eftersom banken anses ha agerat rätt då uppsägningen genomfördes sett till det kreditavtal som är bindande mellan parternaI början av uppsatsen nämdes det att en bank inte behöver ha en sakligt grund för en uppsägning utan att det räcker med en skälig misstanke att låntagaren inte kommer att fullgöra sina förpliktelser eller att säkerheten inte längre är betryggande. Av undersökningen kan slutsatsen dras att en bank inte behöver ha ett stark bevis för att säga upp ett kreditavtal, då det enligt rättspraxis till exempel räcker med en misstanke om ett minskat värde på en säkerhet.</p>

Sammanfattning Uppsatsen behandlar svenska bankers möjlighet att säga upp en näringsidkares kreditsavtal till förtidig betalning och vid en tidpunkt som bestäms av banken. Uppsatsen behandlar utifrån Storbankens kreditavtal samt rättspraxis, på vilka grunder en bank kan säga upp ett kreditavtal samt vilka konsekvenser som kan uppstå för ett företag som får sina krediter uppsagda. En banks rätt att säga upp ett kreditavtal motiveras ofta med att, en bank ska hålla nere kreditrisker för att skydda sina och kundernas pengar. Detta är förståligt och bra för de som investerar i bankens olika placerings alternativ eller endast har pengar på ett sparkonto, men det kan inte anses vara lika bra för de som har lån i samma bank. En näringsidkare som hamnat i en svår ekonomisk situation och kan ha svårt att komma ut ur den blir lätt en kreditrisk för banken. Skulle följden bli att företagets krediter blir uppsagda till full betalning kan en av konsekvenserna bli att företaget även kommer hamnar på obestånd. Sett till den avtalspunkt som har varit förmål för denna undersökning är det viktigt att företaget betalar sina räkningar till banken, ser till att värdet på säkerheten inte minskar allt för drastigt samt försöker att inte få ett allt för negativt kassaflöde genom att till exempel minska kostnader. Att gå till en domstol för att hävda avtalasbrott resulterar, sett till rättsfallen i uppsatsen, endast i ökade kostnader i form av av rättegångskostnader för företaget och ytterligare en seger till banken. Eftersom banken anses ha agerat rätt då uppsägningen genomfördes sett till det kreditavtal som är bindande mellan parternaI början av uppsatsen nämdes det att en bank inte behöver ha en sakligt grund för en uppsägning utan att det räcker med en skälig misstanke att låntagaren inte kommer att fullgöra sina förpliktelser eller att säkerheten inte längre är betryggande. Av undersökningen kan slutsatsen dras att en bank inte behöver ha ett stark bevis för att säga upp ett kreditavtal, då det enligt rättspraxis till exempel räcker med en misstanke om ett minskat värde på en säkerhet.

<p>Problemformulering: Kan underåriga ingå rättsligt bindande kreditavtal?</p><p>Syfte: Med denna uppsats avser jag att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, i synnerhet när det handlar om kreditavtal avseende mobiltelefoniabonnemang. Uppsatsen syftar också till att undersöka huruvida Kronofogdemyndigheten respektive inkassobolag kan företa indrivningsåtgärder mot en underårig gäldenär.</p><p>Avgränsning: I denna uppsats kommer jag endast att undersöka avtal som den underårige ingår som konsument och som inte rör fast egendom. Undersökningen omfattar endast situationer där den underårige själv tar initiativet till att ingå ett avtal i sitt eget namn. Jag kommer alltså inte att ta hänsyn till situationer där förmyndaren ingår avtal i barnets namn utan att barnet är delaktigt i eller medvetet om rättshandlingen. Inte heller kommer jag att ta hänsyn till situationer där den underårige ingår avtal för förmyndarens räkning, utan dennes kännedom.</p><p>Metod: För att kunna undersöka huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, har jag använt mig av sedvanlig rättsdogmatisk metod, vilket innebär att jag utifrån gällande lagstiftning, förarbeten, rättspraxis, offentliga utredningar och doktrin beskriver gällande rätt. Uppsatsen utgår från ett barnperspektiv, det vill säga betraktar barn och ungdomar som aktörer och tar hänsyn till deras särskilda behov av skydd. Därför kommer uppsatsen också att ge en översikt över principen om barnets bästa samt ta hänsyn till denna när frågeställningen besvaras.</p><p>Eftersom det finns för lite material och rättspraxis avseende underåriga och kreditavtal, kommer uppsatsen också att behandla andra konsumentavtal, såsom kontantköp, köp på avbetalning samt avtal om hyra av lösa saker. För att kunna beskriva rättsläget för underårigas rättshandlingsförmåga i allmänhet, kommer jag också att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande konsumentavtal som inte är kreditavtal.</p><p>Resultat: Jag har kommit fram till att avgörande för frågan om ett kreditavtals giltighet som en underårig har ingått, sammanhänger med om rättshandlingen är sedvanlig. En sedvanlig rättshandling kan definieras som en rättshandling som kan företas av en underårig med hänsyn till dennes ålder, varans karaktär och pris, sett i ljuset av hur konsumtionskulturen i samhället ser ut, vid den tidpunkt när rättshandlingen företas. Ett kreditavtal kan anses vara sedvanligt om det inte innebär alltför stora ekonomiska risker (i dagsläget omkring 3000 kronor) och om avtalet rör någonting som innebär nytta för underåriga i allmänhet. För att ett kreditavtal som den underårige har ingått skall bli giltigt, krävs att den underårige är 16 år och har egen arbetsinkomst, eftersom det skulle strida mot god kreditgivningssed att tillåta att den som inte har arbetsinkomst ingår ett kreditavtal. För avtalets giltighet krävs också att förmyndaren har gett den underåriges medkontrahent befogad anledning att anta att ett samtycke förelåg vid avtalets ingående. Näringsidkarens goda tro har ansetts vara skyddsvärd i fråga om kontantavtal, även i fall där det faktiskt inte förelåg något samtycke. Det är således möjligt att näringsidkarens goda tro hade ansetts vara skyddsvärd även i fråga om kreditavtal. Det torde dock strida mot principen om barnets bästa att låta barn på egen hand ingå rättsligt bindande kreditavtal. Lagstiftning som rör barn skall betraktas ur ett barnperspektiv, vilket innebär att vid tillämpning av sådan lagstiftning skall hänsyn tas till att underåriga är svaga konsumenter på marknaden. Det innebär att Kronofogdemyndigheten och inkassobolag inte kan företa indrivningsåtgärder mot underåriga gäldenärer. För inkassobolag stadgas uttryckligen i inkassolagen att det strider mot god inkassosed att företa inkassoåtgärder mot underåriga. För Kronofogdemyndigheten torde gälla att en ansökan om betalningsföreläggande mot en underårig inte kan verkställas, utan måste överlämnas till domstol. Det är sedan upp till den underåriges borgenär att fastställa kravet i en domstolsprocess.</p>

Problemformulering: Kan underåriga ingå rättsligt bindande kreditavtal? Syfte: Med denna uppsats avser jag att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, i synnerhet när det handlar om kreditavtal avseende mobiltelefoniabonnemang. Uppsatsen syftar också till att undersöka huruvida Kronofogdemyndigheten respektive inkassobolag kan företa indrivningsåtgärder mot en underårig gäldenär. Avgränsning: I denna uppsats kommer jag endast att undersöka avtal som den underårige ingår som konsument och som inte rör fast egendom. Undersökningen omfattar endast situationer där den underårige själv tar initiativet till att ingå ett avtal i sitt eget namn. Jag kommer alltså inte att ta hänsyn till situationer där förmyndaren ingår avtal i barnets namn utan att barnet är delaktigt i eller medvetet om rättshandlingen. Inte heller kommer jag att ta hänsyn till situationer där den underårige ingår avtal för förmyndarens räkning, utan dennes kännedom. Metod: För att kunna undersöka huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, har jag använt mig av sedvanlig rättsdogmatisk metod, vilket innebär att jag utifrån gällande lagstiftning, förarbeten, rättspraxis, offentliga utredningar och doktrin beskriver gällande rätt. Uppsatsen utgår från ett barnperspektiv, det vill säga betraktar barn och ungdomar som aktörer och tar hänsyn till deras särskilda behov av skydd. Därför kommer uppsatsen också att ge en översikt över principen om barnets bästa samt ta hänsyn till denna när frågeställningen besvaras. Eftersom det finns för lite material och rättspraxis avseende underåriga och kreditavtal, kommer uppsatsen också att behandla andra konsumentavtal, såsom kontantköp, köp på avbetalning samt avtal om hyra av lösa saker. För att kunna beskriva rättsläget för underårigas rättshandlingsförmåga i allmänhet, kommer jag också att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande konsumentavtal som inte är kreditavtal. Resultat: Jag har kommit fram till att avgörande för frågan om ett kreditavtals giltighet som en underårig har ingått, sammanhänger med om rättshandlingen är sedvanlig. En sedvanlig rättshandling kan definieras som en rättshandling som kan företas av en underårig med hänsyn till dennes ålder, varans karaktär och pris, sett i ljuset av hur konsumtionskulturen i samhället ser ut, vid den tidpunkt när rättshandlingen företas. Ett kreditavtal kan anses vara sedvanligt om det inte innebär alltför stora ekonomiska risker (i dagsläget omkring 3000 kronor) och om avtalet rör någonting som innebär nytta för underåriga i allmänhet. För att ett kreditavtal som den underårige har ingått skall bli giltigt, krävs att den underårige är 16 år och har egen arbetsinkomst, eftersom det skulle strida mot god kreditgivningssed att tillåta att den som inte har arbetsinkomst ingår ett kreditavtal. För avtalets giltighet krävs också att förmyndaren har gett den underåriges medkontrahent befogad anledning att anta att ett samtycke förelåg vid avtalets ingående. Näringsidkarens goda tro har ansetts vara skyddsvärd i fråga om kontantavtal, även i fall där det faktiskt inte förelåg något samtycke. Det är således möjligt att näringsidkarens goda tro hade ansetts vara skyddsvärd även i fråga om kreditavtal. Det torde dock strida mot principen om barnets bästa att låta barn på egen hand ingå rättsligt bindande kreditavtal. Lagstiftning som rör barn skall betraktas ur ett barnperspektiv, vilket innebär att vid tillämpning av sådan lagstiftning skall hänsyn tas till att underåriga är svaga konsumenter på marknaden. Det innebär att Kronofogdemyndigheten och inkassobolag inte kan företa indrivningsåtgärder mot underåriga gäldenärer. För inkassobolag stadgas uttryckligen i inkassolagen att det strider mot god inkassosed att företa inkassoåtgärder mot underåriga. För Kronofogdemyndigheten torde gälla att en ansökan om betalningsföreläggande mot en underårig inte kan verkställas, utan måste överlämnas till domstol. Det är sedan upp till den underåriges borgenär att fastställa kravet i en domstolsprocess.

Internationell handel är snarare en regel än undantag i dagens globala samhälle, och en del av denna handel genomförs dagligen genom landsöverskridande kredittransaktioner. Som konsekvens av detta har standardavtal utvecklats på krediträttens område, med syfte att kunna användas av parter oavsett land. Dessa standardavtal är författade på engelska och utgår ifrån anglosaxisk rätt. Emedan kreditavtal, utformade enligt anglosaxisk standardavtalsmodell, är mycket omfattande är uppsatsens syfte att utreda i vilken mån dessa avtal kan förkortas och göras mer lätthanterliga. Syftet är även att ge parter som använder sig av kreditavtal, utformade efter nämnd standardavtalsmodell, en anvisning om hur utvalda delar i dessa avtal överensstämmer med svensk lag. Med ett förenklat avtal skulle berörda parter vinna tid och därmed göra ekonomisk vinning. Vidare skulle ett förenklat avtal, genom att bli kortare, bli mer lätthanterligt och därmed torde även missförstånd som skulle kunna leda till tvist lättare kunna undvikas. Uppsatsen kommer endast att behandla kreditavtal upprättade mellan enbart svenska parter. Uppsatsen kommer att utgå ifrån dels LMA:s standardkreditavtal och dels ett faktiskt kreditavtal mellan två svenska parter. Traditionell juridisk metod kommer att användas och således kommer den svenska lagstiftningen att vara den primära rättskällan, men även förarbeten, prejudikat och doktrin kommer att tas i beaktning. Kommersiella kreditavtals funktion och användning kommer att beskrivas, och dessutom kommer en diskussion att föras angående svensk rätts reglering på området. För att belysa de fördelar samt nackdelar som följer vid användning av dessa kreditavtal kommer kredittagares respektive kreditgivares perspektiv att ges. Vi ser en ökad användning av kommersiella standardkreditavtal utformade efter anglosaxisk avtalsmodell. Dock är dessa avtal omfattande och preciserade, därmed är en anpassning till svensk rätt är nödvändig för att dess användning ska vara befogad. Med en sådan anpassning torde dessa avtals användning i Sverige öka och kunna användas även vid mindre transaktioner.