<p>Reformen av förmynderskapsreglerna som trädde i kraft 1 juli 1995, innebar att föräldraförvaltningen i stort sett blev fri. Någon överförmyndarkontroll inträder därför inte idag om den omyndiges tillgångar inte uppgår till åtta prisbasbelopp, eller om det inte finns särskilda skäl för det.</p><p>Som en följd av reformen är det inte längre möjligt att fullborda en penninggåva från föräldrar såsom förmyndare till sina omyndiga barn, enbart genom en insättning på bankkonto i barnets namn. För att en gåva ska anses vara fullbordad, måste kravet på tradition vara uppfyllt. Det innebär att gåvogivaren inte får förfoga över gåvan efter överlåtelsen.</p><p>Vid insättning på bankkonto blir 4 § gåvoL tillämplig, där det framgår att gåvan genom insättningen blir fullbordad, under förutsättning att gåvogivaren inte förbehållt sig rätten att förfoga över gåvan efter överlåtelsen.</p><p>Framställningen har visat att det inte är klart vad som utgör ett förbehåll som avses i 4 § gåvoL. Därför är det viktigt att inget som motsvarar ett sådant förbehåll föreligger. En sådan motsvarighet som enligt lag tillkommer föräldrar såsom förmyndare måste därför undanröjas. Det innebär att föräldrar såsom förmyndare, självmant bör inskränka sin dispositionsrätt trots att de inte förbehållit sig den rätten.</p><p>En inskränkning av det slaget kan uppnås på två sätt. Ett sätt är att förena gåvan med ett villkor om att förvaltningen ska stå under särskild överförmyndarkontroll. Villkoret leder då till att föräldern såsom förmyndare fråntas dispositionsrätten och något uttag kan då inte göras utan överförmyndarens samtycke. Bankkontot blir därmed spärrat från fria uttag. Gåvogivaren måste också av praktiska skäl anmäla gåvan till överförmyndaren.</p><p>Ett annat sätt är att är att anordna en särskild förvaltning där en utomstående får i uppdrag att förvalta egendomen. Även det sättet uppfyller kravet på tradition då föräldern såsom förmyndare helt avskärs från möjligheten att förfoga över gåvan.</p><p>Framställningen har visat att båda metoderna leder till att gåvan blir fullbordad och därmed skyddad från givarens borgenärer.</p><p>Då det är av stor vikt att en gåva till ett omyndigt barn blir skyddad från givarens borgenärer, är det viktigt att det tydligt anges när skyddet inträder och vad som krävs för att gåvan ska vara skyddad. Därför bör ett förtydligande av 4 § gåvoL göras.</p>

Reformen av förmynderskapsreglerna som trädde i kraft 1 juli 1995, innebar att föräldraförvaltningen i stort sett blev fri. Någon överförmyndarkontroll inträder därför inte idag om den omyndiges tillgångar inte uppgår till åtta prisbasbelopp, eller om det inte finns särskilda skäl för det. Som en följd av reformen är det inte längre möjligt att fullborda en penninggåva från föräldrar såsom förmyndare till sina omyndiga barn, enbart genom en insättning på bankkonto i barnets namn. För att en gåva ska anses vara fullbordad, måste kravet på tradition vara uppfyllt. Det innebär att gåvogivaren inte får förfoga över gåvan efter överlåtelsen. Vid insättning på bankkonto blir 4 § gåvoL tillämplig, där det framgår att gåvan genom insättningen blir fullbordad, under förutsättning att gåvogivaren inte förbehållt sig rätten att förfoga över gåvan efter överlåtelsen. Framställningen har visat att det inte är klart vad som utgör ett förbehåll som avses i 4 § gåvoL. Därför är det viktigt att inget som motsvarar ett sådant förbehåll föreligger. En sådan motsvarighet som enligt lag tillkommer föräldrar såsom förmyndare måste därför undanröjas. Det innebär att föräldrar såsom förmyndare, självmant bör inskränka sin dispositionsrätt trots att de inte förbehållit sig den rätten. En inskränkning av det slaget kan uppnås på två sätt. Ett sätt är att förena gåvan med ett villkor om att förvaltningen ska stå under särskild överförmyndarkontroll. Villkoret leder då till att föräldern såsom förmyndare fråntas dispositionsrätten och något uttag kan då inte göras utan överförmyndarens samtycke. Bankkontot blir därmed spärrat från fria uttag. Gåvogivaren måste också av praktiska skäl anmäla gåvan till överförmyndaren. Ett annat sätt är att är att anordna en särskild förvaltning där en utomstående får i uppdrag att förvalta egendomen. Även det sättet uppfyller kravet på tradition då föräldern såsom förmyndare helt avskärs från möjligheten att förfoga över gåvan. Framställningen har visat att båda metoderna leder till att gåvan blir fullbordad och därmed skyddad från givarens borgenärer. Då det är av stor vikt att en gåva till ett omyndigt barn blir skyddad från givarens borgenärer, är det viktigt att det tydligt anges när skyddet inträder och vad som krävs för att gåvan ska vara skyddad. Därför bör ett förtydligande av 4 § gåvoL göras.

Denna studie har som syfte att undersöka förmyndarskap i Trosa stadsförsamling på slutet av 1800-talet. Det material som använts för att uppnå detta syfte består av förmyndarskapsprotokoll från Trosa rådstugerätt och magistrat mellan 1875-1891, samt förmyndarskapsförteckningar för samma period. Resultatet visar att antalet omyndiga vilka förordnats förmyndare sjönk stadigt från undersökningsperiodens början mot dess slut. Resultatet visar också på att änkor tydligt betroddes att vara förmyndare åt sina egna barn under perioden. När det gäller förmyndarna så visar undersökningsresultatet på att det var en klar social skiktning i valet av förmyndare. Detta ter sig på två sätt. När rådstugerätten utsåg förmyndare utan rekommendation så valdes till mycket stor del förmyndare från övre samhällsklasser och när det inkom rekommendation angående förmyndare till rätten så rekommenderades och utsågs till förmyndare oftast män ur samma samhällsklass eller liknande yrkesgrupp. Ett tredje noterbart resultat angående förmyndarna var att det endast i ett fåtal fall utsågs förmyndare som var släkt med myndlingen. Detta visar att det var yrkesrelationer och andra informella samband människor emellan som var viktiga i valet av förmyndare snarare än släktskap.

<p>Problemformulering: Kan underåriga ingå rättsligt bindande kreditavtal?</p><p>Syfte: Med denna uppsats avser jag att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, i synnerhet när det handlar om kreditavtal avseende mobiltelefoniabonnemang. Uppsatsen syftar också till att undersöka huruvida Kronofogdemyndigheten respektive inkassobolag kan företa indrivningsåtgärder mot en underårig gäldenär.</p><p>Avgränsning: I denna uppsats kommer jag endast att undersöka avtal som den underårige ingår som konsument och som inte rör fast egendom. Undersökningen omfattar endast situationer där den underårige själv tar initiativet till att ingå ett avtal i sitt eget namn. Jag kommer alltså inte att ta hänsyn till situationer där förmyndaren ingår avtal i barnets namn utan att barnet är delaktigt i eller medvetet om rättshandlingen. Inte heller kommer jag att ta hänsyn till situationer där den underårige ingår avtal för förmyndarens räkning, utan dennes kännedom.</p><p>Metod: För att kunna undersöka huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, har jag använt mig av sedvanlig rättsdogmatisk metod, vilket innebär att jag utifrån gällande lagstiftning, förarbeten, rättspraxis, offentliga utredningar och doktrin beskriver gällande rätt. Uppsatsen utgår från ett barnperspektiv, det vill säga betraktar barn och ungdomar som aktörer och tar hänsyn till deras särskilda behov av skydd. Därför kommer uppsatsen också att ge en översikt över principen om barnets bästa samt ta hänsyn till denna när frågeställningen besvaras.</p><p>Eftersom det finns för lite material och rättspraxis avseende underåriga och kreditavtal, kommer uppsatsen också att behandla andra konsumentavtal, såsom kontantköp, köp på avbetalning samt avtal om hyra av lösa saker. För att kunna beskriva rättsläget för underårigas rättshandlingsförmåga i allmänhet, kommer jag också att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande konsumentavtal som inte är kreditavtal.</p><p>Resultat: Jag har kommit fram till att avgörande för frågan om ett kreditavtals giltighet som en underårig har ingått, sammanhänger med om rättshandlingen är sedvanlig. En sedvanlig rättshandling kan definieras som en rättshandling som kan företas av en underårig med hänsyn till dennes ålder, varans karaktär och pris, sett i ljuset av hur konsumtionskulturen i samhället ser ut, vid den tidpunkt när rättshandlingen företas. Ett kreditavtal kan anses vara sedvanligt om det inte innebär alltför stora ekonomiska risker (i dagsläget omkring 3000 kronor) och om avtalet rör någonting som innebär nytta för underåriga i allmänhet. För att ett kreditavtal som den underårige har ingått skall bli giltigt, krävs att den underårige är 16 år och har egen arbetsinkomst, eftersom det skulle strida mot god kreditgivningssed att tillåta att den som inte har arbetsinkomst ingår ett kreditavtal. För avtalets giltighet krävs också att förmyndaren har gett den underåriges medkontrahent befogad anledning att anta att ett samtycke förelåg vid avtalets ingående. Näringsidkarens goda tro har ansetts vara skyddsvärd i fråga om kontantavtal, även i fall där det faktiskt inte förelåg något samtycke. Det är således möjligt att näringsidkarens goda tro hade ansetts vara skyddsvärd även i fråga om kreditavtal. Det torde dock strida mot principen om barnets bästa att låta barn på egen hand ingå rättsligt bindande kreditavtal. Lagstiftning som rör barn skall betraktas ur ett barnperspektiv, vilket innebär att vid tillämpning av sådan lagstiftning skall hänsyn tas till att underåriga är svaga konsumenter på marknaden. Det innebär att Kronofogdemyndigheten och inkassobolag inte kan företa indrivningsåtgärder mot underåriga gäldenärer. För inkassobolag stadgas uttryckligen i inkassolagen att det strider mot god inkassosed att företa inkassoåtgärder mot underåriga. För Kronofogdemyndigheten torde gälla att en ansökan om betalningsföreläggande mot en underårig inte kan verkställas, utan måste överlämnas till domstol. Det är sedan upp till den underåriges borgenär att fastställa kravet i en domstolsprocess.</p>

Problemformulering: Kan underåriga ingå rättsligt bindande kreditavtal? Syfte: Med denna uppsats avser jag att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, i synnerhet när det handlar om kreditavtal avseende mobiltelefoniabonnemang. Uppsatsen syftar också till att undersöka huruvida Kronofogdemyndigheten respektive inkassobolag kan företa indrivningsåtgärder mot en underårig gäldenär. Avgränsning: I denna uppsats kommer jag endast att undersöka avtal som den underårige ingår som konsument och som inte rör fast egendom. Undersökningen omfattar endast situationer där den underårige själv tar initiativet till att ingå ett avtal i sitt eget namn. Jag kommer alltså inte att ta hänsyn till situationer där förmyndaren ingår avtal i barnets namn utan att barnet är delaktigt i eller medvetet om rättshandlingen. Inte heller kommer jag att ta hänsyn till situationer där den underårige ingår avtal för förmyndarens räkning, utan dennes kännedom. Metod: För att kunna undersöka huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, har jag använt mig av sedvanlig rättsdogmatisk metod, vilket innebär att jag utifrån gällande lagstiftning, förarbeten, rättspraxis, offentliga utredningar och doktrin beskriver gällande rätt. Uppsatsen utgår från ett barnperspektiv, det vill säga betraktar barn och ungdomar som aktörer och tar hänsyn till deras särskilda behov av skydd. Därför kommer uppsatsen också att ge en översikt över principen om barnets bästa samt ta hänsyn till denna när frågeställningen besvaras. Eftersom det finns för lite material och rättspraxis avseende underåriga och kreditavtal, kommer uppsatsen också att behandla andra konsumentavtal, såsom kontantköp, köp på avbetalning samt avtal om hyra av lösa saker. För att kunna beskriva rättsläget för underårigas rättshandlingsförmåga i allmänhet, kommer jag också att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande konsumentavtal som inte är kreditavtal. Resultat: Jag har kommit fram till att avgörande för frågan om ett kreditavtals giltighet som en underårig har ingått, sammanhänger med om rättshandlingen är sedvanlig. En sedvanlig rättshandling kan definieras som en rättshandling som kan företas av en underårig med hänsyn till dennes ålder, varans karaktär och pris, sett i ljuset av hur konsumtionskulturen i samhället ser ut, vid den tidpunkt när rättshandlingen företas. Ett kreditavtal kan anses vara sedvanligt om det inte innebär alltför stora ekonomiska risker (i dagsläget omkring 3000 kronor) och om avtalet rör någonting som innebär nytta för underåriga i allmänhet. För att ett kreditavtal som den underårige har ingått skall bli giltigt, krävs att den underårige är 16 år och har egen arbetsinkomst, eftersom det skulle strida mot god kreditgivningssed att tillåta att den som inte har arbetsinkomst ingår ett kreditavtal. För avtalets giltighet krävs också att förmyndaren har gett den underåriges medkontrahent befogad anledning att anta att ett samtycke förelåg vid avtalets ingående. Näringsidkarens goda tro har ansetts vara skyddsvärd i fråga om kontantavtal, även i fall där det faktiskt inte förelåg något samtycke. Det är således möjligt att näringsidkarens goda tro hade ansetts vara skyddsvärd även i fråga om kreditavtal. Det torde dock strida mot principen om barnets bästa att låta barn på egen hand ingå rättsligt bindande kreditavtal. Lagstiftning som rör barn skall betraktas ur ett barnperspektiv, vilket innebär att vid tillämpning av sådan lagstiftning skall hänsyn tas till att underåriga är svaga konsumenter på marknaden. Det innebär att Kronofogdemyndigheten och inkassobolag inte kan företa indrivningsåtgärder mot underåriga gäldenärer. För inkassobolag stadgas uttryckligen i inkassolagen att det strider mot god inkassosed att företa inkassoåtgärder mot underåriga. För Kronofogdemyndigheten torde gälla att en ansökan om betalningsföreläggande mot en underårig inte kan verkställas, utan måste överlämnas till domstol. Det är sedan upp till den underåriges borgenär att fastställa kravet i en domstolsprocess.