En textilprodukts produktionsprocess beräknas stå för 80% av dess totala klimatutsläpp. Produktionen förorenar både vatten och land. Ännu är inte återvinning svaret på den negativa klimat- och miljöpåverkan som den textila värdekedjan medför. All textilproduktion och återvinning kräver resurser i form av vatten, kemikalier och energi. Enligt studier konsumerar den genomsnittliga svensken 14 kg textilier varje år men den tid som textilierna används blir kortare och kortare på grund av bristfällig kvalitet. Inom cirkulär textil är en viktig del återanvändning, för att det skall kunna ske i högre utsträckning är det av vikt att de textilier som produceras är av god kvalitet. Idag kvalitetstestas nyproducerade, oanvända och konditionerade plagg direkt efter produktion enligt gällande standarder genom mekaniska påfrestningar, ofta testas slitaget tills det inte längre kan anses vara acceptabelt ur ett kundperspektiv. Dessa tester mäter dock inte den verkliga användningen. Vilket innebär att det inte finns något verkligt underlag för att avgöra om det material som använts har en tillräckligt god kvalitet för att hålla för verklig användning och slitage i ett längre perspektiv eller bara uppfyller kravspecifikationen som upprättats. Arbetet i denna rapport har haft som syfte att identifiera vilka kvalitetsbrister som uppstår vid användning av plagg och genom simulerad användning med hjälp av standardiserade testmetoder försökt utvärdera plaggens fysiska livslängd. För att om möjligt kunna användas av företag i samma syfte. Som fallstudie har ett företag studerats och sex olika byxor har testats. Kvalitativa och kvantitativa studier resulterade i ett antal tester till att simulera användning för att försöka utvärdera plaggens fysiska livslängd. De valda testerna för att simulera slitage var upprepad tvätt, nötningshärdighet och rivstyrka, färgförändring, och dimensionsstabilitet vilka har representerat de visuella kvalitetsbrister som kan uppstå. Resultaten från testerna visar att de vanligaste kvalitetsbrister som konsumenter upplever är att det uppstår hål i materialet, att plagget tappar form och att det sker färgförändringar. En av sex byxor uppfyllde kraven i de tester som utförs för validering av testutrustningen. Efter att samtliga byxor testats enligt de utvalda metoderna var det ingen byxa som uppfyllde alla de ställda kraven. Slutsatsen av arbetet är att simulerad användning inte är omöjligt som metod men det går inte fullt ut att återskapa det mekaniska dagliga slitage som ett plagg genomgår hos konsumenten. För att bli en fullgod metod behöver ett mer omfattande arbete göras. Det går inte att med de resultat som återfinns i arbetet att ge konkreta förslag på förbättringar för en ökad livslängd. Det krävs utförliga kravspecifikationer för plaggen som gäller för en hel livslängd. Vilka inte är generella utan uppförda för de olika produktkategorierna i större detalj för att ha kontroll över hela produktionskedjan. / The production process for textiles is estimated to be responsible for 80 % of the total climate emissions made by the industry. The production pollutes both water and land. Recycling, though on the rise, does not offer the necessary solution at the time to deal with the negative climate- and environmental impact of the textile industry. All textile production including recycling requires resources in the form of water, chemicals and energy. The average Swede consumes 14 kg of textiles annually, but the user time is decreasing because of defective quality according to studies. In circular textiles the term re-use is of importance, and to possibly implement it to a greater extent it is of importance that the textiles produced are of good quality making it more probable that the end use will be prolonged. Today, a garment is tested unused and conditioned directly after production, according to standardized test methods through the means of mechanical wear, which is measured to the point where the wear is considered nonacceptable from a consumer perspective. However, these tests do not measure the real wear and tear. Meaning there is no proper basis to decide whether the material used, reaches the level of quality needed for real use in a larger perspective or if it just fulfills the set requirements. The purpose of this project has been to identify what quality deficiencies consumers experience during the use-phase of garments. Through simulated use according to standardized test methods, evaluate the physical lifespan of the garments. With the prospect that fast-fashion companies can implement it to ensure the quality of their materials. As a case study, a company has been studied and six different trousers have been tested. Qualitative and quantitative studies resulted in several tests to simulate use to try to evaluate the physical life of the garments. The tests chosen to simulate wear were repeated washing, abrasion resistance, tear strength, color change, and dimensional stability which represented the visual quality defects that may occur. The test results showed that the most common quality deficiencies that consumers experience are breakage in the material, shape and color changes. One out of six trousers met the requirements of the tests performed for the validation of the test equipment. After all trousers were tested according to the selected methods, no trousers met the set requirements. In conclusion simulated use is not undoable as a method but it cannot fully recreate the mechanical daily wear and tear that a garment undergoes during the user-phase. For it to become an effective method, more extensive work needs to be carried out. It is not possible with the results drawn from this study to give concrete suggestions for improvements for increased longevity. Detailed garment, yarn and requirements specifications are essential. They need to be in greater detail for the various product categories and not be general for all.

Many regions in Africa are presently faced with an increasing flood risk due to impending climate change and population growth. One useful mitigation strategy to decrease this risk would be to map it, so that urban planning, warnings systems and emergency response subsequently could be designed to reduce societal vulnerability. This is, however, not widely feasible on the African continent, as developing countries often lack access to the topography and discharge data required to produce high- quality flood risk maps. To seek a way around this problem, on-going research is investigating the possibility of obtaining alternative model inputs, by using global datasets of elevation, derived from remote sensing, and methods to estimate flood flows. This thesis presents a case study within this context where the aim was to determine the accuracy of an African catchment-scale flood map, produced with the satellite product SRTM (Shuttle Radar Topography Mission) as topography input, and to explore the potentials and limitations of such a model scheme. Two high-magnitude floods, occurring in year 2000 and 2013 in the Lower Limpopo Basin (Mozambique), were modelled for inundation extent, using a no-channel 2D model built for the LISFLOOD-FP flood modelling software. Flood water levels were also simulated to assess the models vertical performance. Model outcomes were evaluated against satellite imagery and recordings of high watermarks, adjusting the value representing the roughness of the floodplain to optimize flood extent correspondence. Due to different hydrograph dynamics, simulations of the two floods required different values of roughness (0.02 and 0.09 s m-1/3) to reach maximum accuracy (F = 0.59 and 0.64, respectively). However, the results also indicated that a model calibrated with a flood of relatively low return period potentially could be used to map rare flood events. Simulation inaccuracies were mainly attributed to (1) reservoirs and streams, temporarily connecting to the river system during high flow conditions, (2) limitations of the topography data, in terms of recognizing riverbed geometry and floodplain micro-topography, and (3) cloud cover, reducing the accuracy of flood extent reference data. The vertical simulation accuracy, with an average error of ± 2 m, was well within the uncertainty bounds of input data. Errors were in this case ascribed the SRTM’s representation of high slope terrain and possible radar speckles in urban areas. The findings of this study indicate that there is high potential in using SRTM data for mapping of high-magnitude flood risk in Africa, but also that consideration to river system complexity is crucial. / Många  områden  i  Afrika  står  för  närvarande  inför  en  ökad  översvämningsrisk  på  grund  avklimatförändringar och befolkningstillväxt. En användbar strategi att minska denna risk skulle vara att kartlägga den, så att stadsplanering, varningssystem och respons vid nödsituationer därefter skulle kunna utformas till att begränsa samhällets sårbarhet. Detta är dock inte möjligt på bred front över Afrikas kontinent, då utvecklingsländer ofta saknar det data av topografi och vattenflöde som behövs för producera högkvalitativa översvämningsriskkartor. För att försöka hitta ett sätt att kringgå detta problem undersöker pågående forskning möjligheten att generera alternativ modelleringsinput, från globalt tillgängligt höjddata, insamlat av satelliter, och metoder att uppskatta översvämningsflöden. Denna uppsats presenterar en fallstudie inom denna kontext där syftet var att bestämma kvalitén hos en översvämningskarta över ett Afrikanskt avrinningsområde, producerad med satellitprodukten SRTM (Shuttle Radar Topography Mission) som topografiinput, och att utforska möjligheterna och begränsningarna med en sådan karteringsmodell. Två stora översvämningar, vilka inträffade år 2000 och 2013 i Nedre Limpopobassängen (Mocambique), simulerades för utbredning med hjälp av en 2D- model utan flodfåra byggd för modelleringsprogrammet LISFLOOD-FP. Vattennivåer simulerade också för att kunna bedöma modellens vertikala prestation. Resultaten jämfördes med satellitbilder och dokumenterade höga vattenmärken (observerade på t ex. husfasader), samtidigt som flodplanets flödesmotstånd justerades för att optimera överensstämmelsen. Då översvämningarna var av olika karaktär behövdes olika flödesmotstånd (0.02 and 0.09 s m-1/3) för att maximal kvalité på respektive översvämningskarta skulle uppnås. Denna kvalité beräknades till 0.59 och 0.64, på en index-skala (F) där 1.00 motsvarar en perfekt simulering. Trots olika optimala flödesmotstånd antydde resultaten även att en modell kalibrerad med en relativt frekvent återkommande översvämning möjligtvis kan användas till att kartlägga sällsynta översvämningar. Avvikelserna mellan dokumenterad och simulerad översvämningsutbredning tillskrevs i huvudsak: (1) sjöar och vattendrag som temporärt ansluter till flodsystemet under höga flöden, (2) begränsningar i topografidatat gällande att fånga flodens geometri och flodplanets mikro-topografi samt (3) moln som skymmer översvämningarna i referensdatat och minskar dess sanningshalt. Vattennivåer simulerades med ett genomsnittligt fel av±2 m, vilket med marginal ligger inom inputdatats totala osäkerhetsram. Avvikelserna troddes i detta fall bero på SRTM-datats representation av sluttande terräng och möjliga radarfläckar (reflektioner) i urbana områden. Resultaten i denna studie indikerar att det ligger stor potential i att använda SRTM- data för att kartlägga risken för stora översvämningar i Afrika, men belyser också vikten av attuppmärksamhet ges till flodsystems komplexitet.