Syren, Susanne (2008). I ett gränsland mellan vanlighet och ovanlighet – En fenomenologisk studie om långvarig psykossjukdom. Avhandling för licentiatexamen. Syftet med denna avhandling är att beskriva hur det är att leva med långvarig psykossjukdom och hur det är att leva som närstående till en person med sjukdomen. Två empiriska studier är genomförda med intervjuer av personer med långvarig psykossjukdom och närstående. Analysen är utförd utifrån en reflekterande livsvärldsansats på fenomenologisk grund och omfattar innebördsanalyser med beskrivningar av essens och konstituenter. Att leva med långvarig psykossjukdom visar sig ha sitt ursprung i ofattbara upplevelser som av att vara i tättruppen i ett krig om egna, närståendes och mänsklighetens villkor och existens. Djävulska och mänskliga fiender hotar, invaderar och ockuperar såväl kroppen som omgivningen. En underkastelse till fienden och/eller till dem som har makt över vårdens utformning är nödvändig. En motsättning mellan eget och andras perspektiv på verkligheten innebär insnärjdhet i tvivel om vad som är verkligt eller overkligt och sig själv som frisk och ansatt av fiender eller psykiskt sjuk. Detta lidande är outsagt och konfronteras i ensamhet och levs som i ett tomrum mellan en outtalad ovanlighet och en ouppnåbar vanlighet. Att leva som närstående innebär att vara förbunden att förbättra för och lindra för den sjuke. En motsägelsefullhet i den sjukes sätt att vara både frisk och sjuk och barn och vuxen, är central för den närståendes svårigheter att finna gränser för sitt ansvar och för vad som är möjligt eller omöjligt. Kraften att bära ansvaret finns i en balansakt mellan närhet och distans till sig själv och den sjuke. Rop om hjälp för den sjuke och sig själv hörsammas inte, en resignation framträder och med den också en viss lättnad i det ovillkorliga ansvar som erfars. Personer med långvarig psykossjukdom och deras närstående är i flera avseenden utestängda från en gemensam livsvärld, både med varandra och med andra. Innebörderna av sjukdomen och av att vara närstående behöver delas med andra för att välbefinnande ska bli möjligt. Andras acceptans för, och intresse av skillnader och likheter, mellan det som visar sig i livsvärlden för personen med psykossjukdom och den andres livsvärld, kan möjliggöra ett återinträde i den gemensamma världen för personen med psykossjukdom. Andras bekräftelse, uppskattning och förståelse för vad de närstående genomlider och för det ansvar de tar, innebär en hjälp för den närstående att rättfärdiga sig själv och sina handlingar.

<p>Syren, Susanne (2008). I ett gränsland mellan vanlighet och ovanlighet – En fenomenologisk studie om långvarig psykossjukdom. Avhandling för licentiatexamen.</p><p>Syftet med denna avhandling är att beskriva hur det är att leva med långvarig psykossjukdom och hur det är att leva som närstående till en person med sjukdomen. Två empiriska studier är genomförda med intervjuer av personer med långvarig psykossjukdom och närstående. Analysen är utförd utifrån en reflekterande livsvärldsansats på fenomenologisk grund och omfattar innebördsanalyser med beskrivningar av essens och konstituenter.</p><p>Att leva med långvarig psykossjukdom visar sig ha sitt ursprung i ofattbara upplevelser som av att vara i tättruppen i ett krig om egna, närståendes och mänsklighetens villkor och existens. Djävulska och mänskliga fiender hotar, invaderar och ockuperar såväl</p><p>kroppen som omgivningen. En underkastelse till fienden och/eller till dem som har makt över vårdens utformning är nödvändig. En motsättning mellan eget och andras perspektiv på verkligheten innebär insnärjdhet i tvivel om vad som är verkligt eller overkligt och sig själv som frisk och ansatt av fiender eller psykiskt sjuk. Detta lidande är outsagt och konfronteras i ensamhet och levs som i ett tomrum mellan en outtalad ovanlighet och en ouppnåbar vanlighet.</p><p>Att leva som närstående innebär att vara förbunden att förbättra för och lindra för den sjuke. En motsägelsefullhet i den sjukes sätt att vara både frisk och sjuk och barn och vuxen, är central för den närståendes svårigheter att finna gränser för sitt ansvar och för</p><p>vad som är möjligt eller omöjligt. Kraften att bära ansvaret finns i en balansakt mellan närhet och distans till sig själv och den sjuke. Rop om hjälp för den sjuke och sig själv hörsammas inte, en resignation framträder och med den också en viss lättnad i det</p><p>ovillkorliga ansvar som erfars.</p><p>Personer med långvarig psykossjukdom och deras närstående är i flera avseenden utestängda från en gemensam livsvärld, både med varandra och med andra. Innebörderna av sjukdomen och av att vara närstående behöver delas med andra för att välbefinnande ska bli möjligt. Andras acceptans för, och intresse av skillnader och likheter, mellan det</p><p>som visar sig i livsvärlden för personen med psykossjukdom och den andres livsvärld, kan möjliggöra ett återinträde i den gemensamma världen för personen med psykossjukdom. Andras bekräftelse, uppskattning och förståelse för vad de närstående</p><p>genomlider och för det ansvar de tar, innebär en hjälp för den närstående att rättfärdiga sig själv och sina handlingar.</p>

Bakgrund: Varje år insjuknar ca 1000 personer i en långvarig psykossjukdom. Sjukdomen kan ge symtom som vanföreställningar, hörsel- och synhallucinationer, apati och viljelöshet. Sjuksköterskan är en stor del av livet för en person med långvarig psykossjukdom och måste därför vara medveten om sin vårdande hållning. Syfte: Syftet var att öka förståelsen om hur det är att leva med en långvarig psykossjukdom utifrån ett livsvärldsperspektiv. Metod: Studien är en kvalitativ litteraturstudie baserad på fem självbiografier. Datainsamlingen utgick från studiens syfte samt exklusion- och inklusionskriterierna för att finna självbiografierna. Analysprocessen genomfördes med en manifest innehållsanalys som resulterade i femton underkategorier och tre kategorier: Sjukdomen styr livet, En trygg men frustrerande plats att bli vårdad och Framtiden skräms. Resultat: Sjukdomen styr personens liv på ett ofta skrämmande och befallande sätt. Vården kan vara en trygg men också en frustrerande plats att vistas på i långa perioder. Vägen mot att bli “frisk” kan ses som avlägsen och skrämmande då rollen som patient med en långvarig psykossjukdom är bekant och invand.  Slutsats: Stigmatisering påverkar tillfrisknandet negativt och kan ge ett lägre självförtroende hos patienterna. En individuell vårdplan tros kunna öka patienternas välbefinnande och stärka tillfrisknandet då patienterna upplever sig mer sedda och hörda av vården.