Syftet med denna undersökning var att granska regeringens motiveringar för den tillfälliga lagen om begränsade möjligheter att beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Genom att applicera en version av Faircloughs kritiska diskursanalys har undersökningen ämnat avslöja diskursiva praktiker som har lett till en begränsad rätt till familjeåterförening i Sverige. Hur kan regeringens motiveringar förstås som diskursiva befästningar av makt? På vilka sätt har regeringens diskurs relaterad till familjeåterförening förskjutits? Propositionen för lagen har utgjort undersökningens primärmaterial. De huvudsakliga fynden var regeringens sätt att påkalla en nödsituation i Sverige inom vilka begränsningarna av rätten till familjeliv tycks legitimeras, följt av en diskursiv förskjutning i regeringens diskurs som har skiftat från rättighetsbärarens perspektiv till ett perspektiv som grundas i Sveriges intresse av en reglerad invandring genom lagstiftning. Slutsatserna som har dragits är att regeringens diskursiva praktiker tydlig avviker från tidigare accepterad praktik inom diskursordningen samt att detta påvisar en oroväckande maktutövning. / The purpose of this thesis was to examine the Swedish government’s justifications for the temporary law on restrictions of the possibility to obtain a residence permit in Sweden. By applying a version of Fairclough’s critical discourse analysis, the thesis sought to unveil the discursive practices that justified the limitations of the right to family reunification in Sweden. In what ways can the justifications be understood as a discursive form of power? How has the governments discourse on family reunification changed? The proposal for the law constituted the study’s primary material. The primary findings consist of, first, a way by the government to proclaim an emergency situation in which the limitations of the right to family life are seemingly justified. Second, the governments discourse on asylum law has shifted from the rights-bearer’s perspective to the perspective of Swedish interests in upholding regulated immigration by law. The conclusion is that the discursive practice entertained by the government deviates from previously accepted practice and is showing an alarming display of power.