Skatteflykt är ett allvarligt samhällsproblem som förekommer på alla inkomstnivåer och i alla samhällsgrupper. Det är således viktigt att staten upprättar och upprätthåller adekvata åtgärder för att förhindra skatteflykt. En av de metoder som anammats för att förhindra skatteflykt är införandet av speciallagstiftning, vars syfte är att förhindra skatteflykt i vissa särskilt angivna fall. Ytterligare en metod som anammats är etablerandet av en lagstiftad generalklausul, föreskriven i 2 § lag (1995:575) mot skatteflykt. Skatteflyktslagen är omdiskuterad samt kritiserad och det föreligger många frågetecken kring lagens tolkning och tillämpning. Förevarande uppsats syftar till att klargöra några av dessa frågetecken. Det fjärde rekvisitet i 2 § skatteflyktslagen är det mest omdebatterade rekvisitet i skatteflyktslagen och det rekvisit som föranleder mest svårighet i rättstillämpningen. I förevarande uppsats undersöks således dels hur det fjärde rekvisitet i 2 § skatteflyktslagen fastställs, dels hur denna bedömning påverkas av att ett område har detaljreglerats genom speciallagstiftning. Vidare undersöks möjligheten att tillämpa skatteflyktslagen för att täta luckor i speciallagstiftningen. Luckor i lagstiftningen föreligger när en skattskyldig finner en möjlighet att genom gällande lagstiftning uppnå en lägre beskattning än vad som varit lagstiftarens intention. Undersökningen i uppsatsen belyser de viktigaste faktorerna för bedömningen av det fjärde rekvisitet. Av stor vikt är bland annat om ett förfarande är avsett eller förutsett av lagstiftaren. Vidare visar undersökningen att bedömningen av det fjärde rekvisitet kan påverkas av att ett område har detaljreglerats genom speciallagstiftning. Anledningen till detta är att vissa förfaranden som uppkommer på detaljreglerade områden anses vara förutsedda av lagstiftaren, då lagstiftaren i stor utsträckning förutsetts ha beaktat vilka förfaranden som kan uppkomma på området under lagstiftningsarbete. Det anförda innebär att skatteflyktslagen inte kan tillämpas då fjärde rekvisitet i 2 § skatteflyktslagen inte är uppfyllt. Undersökningen visar även på att både lagstiftningsluckor som lagstiftaren har kännedom om och lagstiftningsluckor som lagstiftaren inte har kännedom om, kan tätas genom en tillämpning av skatteflyktslagen. Slutligen diskuteras de lege ferenda om skatteflyktslagen borde få tillämpas för att täta luckor i lagstiftningen.