Den här undersökningen handlar om i vilken mån dagstidningarna kan fortsätta att göra anspråk på att utgöra tredje statsmakten. Den tredje statsmakten utgörs av journalistiken i medierna som ska bevaka den första statsmakten regeringen och den andra, riksdagen. Jag har valt att undersöka hur kommun- och landstingsjournalistiken samt den undersökande journalistiken, prioriteras på tidningarna. Alltså motsvarigheten till regering och riksdag på lokal nivå. 21 ansvariga utgivare vid den största tidningen i respektive län/region har fått möjlighet att svara på en enkät, svarsfrekvensen blev 66,6 procent. Dessutom har jag besökt fem tidningar i mellansverige för att genomföra halvstrukturerade intervjuer med fem reportrar om hur de upplever möjligheterna att verka som tredje statsmakten. De viktigaste slutsatserna är att samtidigt som två regeringsutredningar visat på mediernas viktiga roll i demokratin uppger flera ansvariga utgivare inte den traditionella definitionen av tredje statsmakten. De svarar istället allt från att ” Har ingen definition” till att ”Har aldrig ställt mig den frågan”. De fem reportrarna har alla en definition som ligger i närheten av den allmänt vedertagna. Reportrarna har sett hur antalet journalister på redaktionerna blivit färre samtidigt som arbetstakten ökat på redaktionerna. De upplever att det blir allt svårare att bevaka makten. Samtidigt som resurserna minskat har informationsflödet i övrigt ökat, dessutom blir den lokala politiken allt mer komplicerad att bevaka. Enkäten bland de ansvariga utgivarna visar att antalet kommun- och landstingsreportrar, samt tillfälliga grävgrupper har ökat jämfört med för tio år sedan, men det har inte gått att få fram om de arbetar heltid eller deltid. Reportrarna vittnar i intervjuerna om att det finns flera reportrar på respektive redaktion som bevakar kommunen, men i många fall har allmänreportrar ansvar för en eller flera nämnder, vilket leder till en lägre grad av specialisering i ämnet. De intervjuade reportrarna oroar sig för framtiden och möjligheterna att kunna genomföra en kvalificerad samhällsjournalistik. De ser därmed svårigheter att fylla rollen som demokratins kontrollanter. Det är framförallt i fortsatta neddragningar på redaktionerna samt kravet på kortare texter, ”snuttifiering” som de ser som de största hoten.

<p>Den här undersökningen handlar om i vilken mån dagstidningarna kan fortsätta att göra anspråk på att utgöra tredje statsmakten. Den tredje statsmakten utgörs av journalistiken i medierna som ska bevaka den första statsmakten regeringen och den andra, riksdagen. Jag har valt att undersöka hur kommun- och landstingsjournalistiken samt den undersökande journalistiken, prioriteras på tidningarna. Alltså motsvarigheten till regering och riksdag på lokal nivå. 21 ansvariga utgivare vid den största tidningen i respektive län/region har fått möjlighet att svara på en enkät, svarsfrekvensen blev 66,6 procent. Dessutom har jag besökt fem tidningar i mellansverige för att genomföra halvstrukturerade intervjuer med fem reportrar om hur de upplever möjligheterna att verka som tredje statsmakten.</p><p>De viktigaste slutsatserna är att samtidigt som två regeringsutredningar visat på mediernas viktiga roll i demokratin uppger flera ansvariga utgivare inte den traditionella definitionen av tredje statsmakten. De svarar istället allt från att ” Har ingen definition” till att ”Har aldrig ställt mig den frågan”. De fem reportrarna har alla en definition som ligger i närheten av den allmänt vedertagna. Reportrarna har sett hur antalet journalister på redaktionerna blivit färre samtidigt som arbetstakten ökat på redaktionerna. De upplever att det blir allt svårare att bevaka makten. Samtidigt som resurserna minskat har informationsflödet i övrigt ökat, dessutom blir den lokala politiken allt mer komplicerad att bevaka. Enkäten bland de ansvariga utgivarna visar att antalet kommun- och landstingsreportrar, samt tillfälliga grävgrupper har ökat jämfört med för tio år sedan, men det har inte gått att få fram om de arbetar heltid eller deltid. Reportrarna vittnar i intervjuerna om att det finns flera reportrar på respektive redaktion som bevakar kommunen, men i många fall har allmänreportrar ansvar för en eller flera nämnder, vilket leder till en lägre grad av specialisering i ämnet.</p><p>De intervjuade reportrarna oroar sig för framtiden och möjligheterna att kunna genomföra en kvalificerad samhällsjournalistik. De ser därmed svårigheter att fylla rollen som demokratins kontrollanter. Det är framförallt i fortsatta neddragningar på redaktionerna samt kravet på kortare texter, ”snuttifiering” som de ser som de största hoten.</p>