<p>Uppsatsen behandlar Lars Gyllenstens författarskap med utgångspunkt i den sammansatta</p><p>läsupplevelse som hans verk innebär. Gyllensten har en omfångsrik produktion och en uttalad författarambition som kortfattat går ut på att med skrivandet bedriva kunskapsteoretiskt experimenterande.</p><p>Uppsatsens syfte är att undersöka sambandet mellan denna intention, böckernas innehåll respektive form samt läsupplevelsens växling mellan ordning och kaos. Tesen är att den sammansatta läsupplevelsen kan sammanfattas som en berättarteknik bestående av grundläggande två begrepp: ironi i form av signaler i texten och otillförlitligt berättande, samt paratextualitet vilket innebär de textuella element som omger själva texten.</p><p>Med utgångspunkt i ovanstående syfte analyseras paratexten i ett 20-tal av Gyllenstens</p><p>böcker varpå innehållsliga ironiska element analyseras med hjälp av närläsning av Det blå skeppet (1950).</p><p>Resultatet visar att författaren använder paratexten för att delge läsaren texternas</p><p>underliggande teorier och budskap. De paratextuella elementen innebär också att böckerna binds ihop av referenser till olika motiv och vetenskapsmän.</p><p>Ironi används konsekvent för att skapa nivåer och röster i berättelserna. I Det blå skeppet är berättaren otillförlitlig vilket innebär en distans mellan läsarens och författarpersonens</p><p>värderingar. Berättartekniken innebär sammanfattningsvis att Gyllensten realiserar sitt syfte att bygga idévärldar samt skapa roller och masker som uttrycker olika livsåskådningar och attityder. För läsarens del innebär det att aktivt delta i experimenterandet men också en pendling mellan ordning och kaos genom ordnade strukturer och motsägelsefulla röster.</p>

Uppsatsen behandlar Lars Gyllenstens författarskap med utgångspunkt i den sammansatta läsupplevelse som hans verk innebär. Gyllensten har en omfångsrik produktion och en uttalad författarambition som kortfattat går ut på att med skrivandet bedriva kunskapsteoretiskt experimenterande. Uppsatsens syfte är att undersöka sambandet mellan denna intention, böckernas innehåll respektive form samt läsupplevelsens växling mellan ordning och kaos. Tesen är att den sammansatta läsupplevelsen kan sammanfattas som en berättarteknik bestående av grundläggande två begrepp: ironi i form av signaler i texten och otillförlitligt berättande, samt paratextualitet vilket innebär de textuella element som omger själva texten. Med utgångspunkt i ovanstående syfte analyseras paratexten i ett 20-tal av Gyllenstens böcker varpå innehållsliga ironiska element analyseras med hjälp av närläsning av Det blå skeppet (1950). Resultatet visar att författaren använder paratexten för att delge läsaren texternas underliggande teorier och budskap. De paratextuella elementen innebär också att böckerna binds ihop av referenser till olika motiv och vetenskapsmän. Ironi används konsekvent för att skapa nivåer och röster i berättelserna. I Det blå skeppet är berättaren otillförlitlig vilket innebär en distans mellan läsarens och författarpersonens värderingar. Berättartekniken innebär sammanfattningsvis att Gyllensten realiserar sitt syfte att bygga idévärldar samt skapa roller och masker som uttrycker olika livsåskådningar och attityder. För läsarens del innebär det att aktivt delta i experimenterandet men också en pendling mellan ordning och kaos genom ordnade strukturer och motsägelsefulla röster.