This essay discusses the question of whether describing people in essentialist terms violates the people being object to the description. The discussion is based on Kimberley Brownlee’s argumentation which states that there exists a right against social deprivation. To speak of people in crime-related, stigmatising and negatively charged terms – such as the term “criminal” – risks reducing the individual’s identity to solely the criminal aspect, and deprive them the opportunity of creating and sustaining other identities. A person’s role as a social contributor to family members and other close relatives is made more difficult, and the creation of social bonds outside the criminal sphere diminishes. This essay also brings up the critique put forward by Laura Valentini, who states that the lack in social needs is unsatisfiable in reality, and therefore it cannot be said to be a fundamental right, as Brownlee argues. The essay develops the thesis that, even though it is impossible to guarantee everyone meaningful social relationships, it is the duty of public institutions to facilitate and support the creation of these relationships. Furthermore, the use of essentialist terms – by both journalists, as well as politicians and other people in power – inhibit individuals the opportunity to create meaningful relational bonds, which could be paramount for their development and well-being. / essentiella termer. Diskussionen baseras på Kimberley Brownlees argumentation som menar att det finns en rättighet mot socialt berövande. Att tala om människor i brottsrelaterade, stigmatiserande och negativt laddade termer – såsom termen ”kriminell” – riskerar att reducera individens identitet till endast den kriminella aspekten, och fråntar dem möjligheten att skapa och bibehålla andra identiteter. Personens roll som socialt bidragande för familjemedlemmar och andra närstående försvåras, och skapandet av sociala band utanför ett kriminellt umgänge riskerar att minskas. Uppsatsen tar också upp kritik framfört av Laura Valentini, som menar att bristandet av sociala behov inte går att tillfredsställa i praktiken och att det därför inte kan påstås vara en fundamental rättighet, såsom Brownlee hävdar. Uppsatsen driver tesen att, även om det inte går att garantera en människa betydelsefulla sociala relationer, så är det de samhälleliga institutionernas uppgift att underlätta och stödja skapandet av dessa relationer. Och användandet av essentiella termer – av såväl journalister som politiker och andra makthavare – hämmar människors möjlighet till meningsfulla relationella band, vilka är viktiga för personens utveckling och välmående.