Filmen är ett medium som knyter samman filmskapare, filmskådespelare, medier och åskådare med varandra i intrikata relationer. Filmbolag producerar och auteurer skapar filmer, skådespelare medverkar i filmerna, medierna marknadsför såväl filmerna som filmskådespelarna och åskådare ser filmerna. Filmskaparen behöver åskådare för att kunna tjäna pengar eller bli omtalad, och behöver filmskådespelare för att få åskådare till sin film. Filmskådespelaren i sin tur behöver åskådare för att bli berömd men det kräver att det finns en film som åskådarna kan se. Skådespelaren är således beroende av det finns filmskapare. Åskådaren behöver filmskapare för att kunna se film men frågan är vad åskådaren behöver filmskådespelare till? Det är idag fullt möjligt att göra filmer utan skådespelare som fysiska aktörer på filmduken. Åskådaren behöver alltså inte filmskådespelare för att kunna se filmen, likväl är skådespelare beundrade av åskådare.        Syftet med denna uppsats är att undersöka förhållandet mellan filmskådespelare och åskådare genom att ta reda på hur en filmskådespelare konstrueras i två filmer och se hur man har uppfattat denna konstruktion. Vad är det för bild man målar upp av filmskådespelaren och hur har folk reagerat på den? Den valda filmstjärnan är Scarlett Johansson och de två filmer som kommer att studeras är Den svarta dahlian samt Lost in Translation. Min frågeställning är:       Hur konstrueras Scarlett Johanssons persona i filmerna? Hur har åskådare reagerat på Scarlett Johanssons karaktärer och skådespeleri?        Scarlett Johanssons persona i såväl Lost in Translation som Den svarta dahlian är två unga kvinnor som använder andra för sina egna syften. I det förstnämnda fallet använder Scarletts karaktär Charlotte Bill Murrays Bob som en läromästare och som en vän. I det andra fallet är Scarlett Johanssons Kay Lake mer att likna vid en femme fatale som använder Josh Hartnetts Bleichert för sexuella syften. Scarlett Johanssons filmiska persona framställs på ett tvåsidigt sätt: dels Charlotte och Kay Lake som prydliga unga damer när de uppträder som offentliga personer, dels Charlotte och Kay Lake som utmanande, ohämmade unga kvinnor när de uppträder som privatpersoner.           Responsen på Scarlett Johansson uppvisar en del variationer i hur man har talat om Scarlett och hur man har använt henne. När det gäller åsikter har man varit mestadels positiv till Scarlett Johansson i Lost in Translation medan man har varit mestadels negativ när det gäller hennes insats i Den svarta dahlian. Såväl recensenter som amatörtyckare har uttalat sig om Scarlett Johanssons utseende och hennes skådespeleri. Att jämföra Scarlett Johansson med antingen en motspelare eller hennes insats med tidigare roller har varit vanligt bland responsen.

Analysen visar hur tre olika filmer representerar staden Tokyos stadsliv. Hur deras representation skiljer sig från varandra, och hur de är lika varandra. Två scener har valts ut från varje film. Fokus är att se vilken roll stadslivet spelar i filmerna men också för att analysera stadslivet. Bakgrundskaraktärerna har en central roll, hur de agerar och vilken mening de har i skildringen. Resultatet visar att bakgrundskaraktärerna är en väsentlig del av stadsbildningen, vilket i sin tur används som en spegling av huvudkaraktärernas känslor och mentala tillstånd.

À l'heure où l'espace est en crise, où sa globalisation et son uniformisation impliquent une production de sens toujours plus individualisée, qui dès lors transforme les repères de l'identité collective, il s'avère particulièrement intéressant d'étudier comment les individus fabriquent de l'espace dans une société à individus mobiles (Stock, 2001). L'hôtel, en tant que locus provisoire, m'intéressera dans le cadre de ce mémoire qui propose d'étudier la possibilité d'être au monde dans un lieu vagabond. En effet, la modification du cadre bâti, de l'espace physique, entraîne une transformation de la conscience de soi et des autres. La chambre d'hôtel, si l'on se réfère aux travaux de Marc Augé (1992), pourrait se définir comme un non-lieu, soit un espace d'anonymat, standardisé et traversé par des individus qui jamais ne s'y fixent. Certes, la chambre, qui n'est pas appelée à être un habitat fixe ou une demeure, de manière générale, est un lieu de passage déterminé par sa fonctionnaIité -l'hébergement hospitalier. Toutefois, en raison de sa fonction transitoire même, la chambre permet à l'individu qui s'y installe quelques nuits de marquer une pause, un temps d'arrêt à l'intérieur de son parcours: elle devient alors un carrefour où convergent différentes représentations de soi et de l'autre. Dans la chambre d'hôtel se reconstruisent, sur des fondements instables, de nouvelles configurations d'une identité portative confrontée à un monde résolument étranger, celui du pays visité pour lequel aucune pratique intériorisée du lieu n'a encore été faite. Ainsi, dans ce travail, le concept de non-lieu dans son application à l'hôtel se devra d'être relativisé afin d'examiner avec justesse l'ensemble des relations qui entrent en jeu dans la pratique de ce lieu somme toute habité. Il s'agira d'analyser de quelle façon se joue la présence dans un lieu qui fuit de partout, et qui fait violence au corps, dans le roman Faire l'amour de Jean-Philippe Toussaint et le film Lost in Translation de Sofia Coppola. J'examinerai comment les personnages apprivoisent le lieu et comment cette «conquête de l'espace» (Perec, 2000) amènera un processus de construction identitaire, par l'entremise duquel il me sera possible de lancer une piste de réponse à la question posée implicitement par le titre de l'oeuvre de Coppola: que se perd-il dans la translation? ______________________________________________________________________________ MOTS-CLÉS DE L’AUTEUR : Lieu, Espace, Non-lieu, Habiter, Trace, Présence, Représentation, Sémiotique de l'espace, Philosophie, Jean-Philippe Toussaint, Sofia Coppola.

Esta dissertação objetiva analisar a obra audiovisual Encontros e desencontros, dirigida pela cineasta norte-americana Sofia Coppola, filmada integralmente no Japão (nas cidades de Tóquio e Quioto), e lançada comercialmente no ano de 2003. A análise pretende relacionar a representação ficcional da cidade por uma diretora estrangeira, as imagens dos espaços urbanos de Tóquio (resultado das medidas de ocidentalização e modernização praticadas no país, a partir da era Meiji) mostrados através da película e sua narrativa. As imagens da capital japonesa criadas pela realizadora vagueiam através do contraste entre o moderno e o tradicional oferecidos pela cultura japonesa, além de apresentar situações e locais de cartão-postal visitados por turistas e outros frequentados por nativos. E, ao contrário de outras obras cinematográficas, as sequências de fotogramas do filme em questão, que mostram as ruas, avenidas, construções arquitetônicas e espaços internos, acabam exercendo papel ativo dentro da narrativa fílmica. / Universidade de São Paulo, São Paulo, 2010. This dissertation aims to analyze the audiovisual work Lost in translation, directed by American film maker Sofia Coppola, shot integrally in Japan (in Tokyo and Kyoto), and commercially released in 2003. The analysis intends to relate the fictional representation of the city depicted by a foreign director, the images of Tokyos urban spaces (resulted from measures of Westernization and modernization practiced in the country, since Meiji era) shown through the film and its narrative. The images of the Japanese capital created by the film maker wander through the contrast between modern and traditional offered by Japanese culture, besides presenting situations and post card sites visited by tourists and others frequented by natives. Unlike other films, the sequences of frames of the analyzed movie, which shows the streets, avenues, architectural constructions and interiors spaces exert an active role in the film narrative.

Esta dissertação objetiva analisar a obra audiovisual Encontros e desencontros, dirigida pela cineasta norte-americana Sofia Coppola, filmada integralmente no Japão (nas cidades de Tóquio e Quioto), e lançada comercialmente no ano de 2003. A análise pretende relacionar a representação ficcional da cidade por uma diretora estrangeira, as imagens dos espaços urbanos de Tóquio (resultado das medidas de ocidentalização e modernização praticadas no país, a partir da era Meiji) mostrados através da película e sua narrativa. As imagens da capital japonesa criadas pela realizadora vagueiam através do contraste entre o moderno e o tradicional oferecidos pela cultura japonesa, além de apresentar situações e locais de cartão-postal visitados por turistas e outros frequentados por nativos. E, ao contrário de outras obras cinematográficas, as sequências de fotogramas do filme em questão, que mostram as ruas, avenidas, construções arquitetônicas e espaços internos, acabam exercendo papel ativo dentro da narrativa fílmica. / Universidade de São Paulo, São Paulo, 2010. This dissertation aims to analyze the audiovisual work Lost in translation, directed by American film maker Sofia Coppola, shot integrally in Japan (in Tokyo and Kyoto), and commercially released in 2003. The analysis intends to relate the fictional representation of the city depicted by a foreign director, the images of Tokyos urban spaces (resulted from measures of Westernization and modernization practiced in the country, since Meiji era) shown through the film and its narrative. The images of the Japanese capital created by the film maker wander through the contrast between modern and traditional offered by Japanese culture, besides presenting situations and post card sites visited by tourists and others frequented by natives. Unlike other films, the sequences of frames of the analyzed movie, which shows the streets, avenues, architectural constructions and interiors spaces exert an active role in the film narrative.