Common species of freshwater mussels may, like the freshwater pearl mussel (Margaritifera margaritifera) have a drastic decline in number and there is several reasons, like sedimentation, a decline of host fishes, introduction of alien species, nutrition leakages from agriculture and pollutants of medic drugs and poison. Ann Gustavsson made in the year of 2007 a study over rejuventation of freshwater great mussels in nine watersystems and considered that the rejuventation within the populations were all along the line poor. This study orients from her work and points to determine if there is a connection between the poor juventation and pollution of nitrogen and phosphorous from industries and private sanitations. The study was performed with the software program ArcGIS9.2 to take out drainage areas for the concerned habitats and contact was made with the concerned authoritys. When it comes to supervision of private sanitations is it the countys and for industries is it the county administrative board. Most of the countys had a very difficult way to reach their data of the private sanitations and those who had data had great holes in their knowledge in them. The greatest emission of nitrogen was without doubt the industries, but a more even allocation could be seen in the pollution of phosphourus, where the industries and the private sanitations stood for about fifty- fifty of the pollution. The greatest emission of nitrogen and phosphourus happened in Viskan, in the drainage area for Lekvad,there it was a lack of mussels. The species of Anodonta anatina showed a strong positive correlation between emission of nitrogen and phosphourus with the way of juvenile mussels in the population. More studies is need to do in these areas, both when it comes to continuing mapping of rejuventation within the freshwater great mussels in several waters and template value for pollution of nitrogen and phosphourus, that is very doubtful today. Even studies concerning other factors, like predation, host fishes and the influence of poison and medic drugs is needing to do, as it is few studies concerning this today.

När storskaliga och kväveintensiva jordbruk bredde ut sig växte många betesmarker ochängar igen. Detta medförde att hävdberoende växtarter minskade eller helt försvann. Föratt kunna växa och återkolonisera marker behöver många arter olika störningar. En sådanstörning kan vara bränning. Vid bränning ökar ljusinsläppet och även kvävemängden imarken minskar, vilket gynnar de hävdberoende växterna.Detta arbete har undersökt om bränning kan vara ett komplement eller alternativ till beteoch slåtter vid bevarande av den biologiska mångfalden hos växter. I studien inventeradesbrända och orörda kontrollytor på 11 st olika gräsmarker i Östergötland. Dessagräsmarker inkluderar vägrenar, ängar, åkerslänter och naturbetesmarker.Tre olika diversitetsindex användes för att svara på om diversiteten var högre på brändamarkerna. Resultatet visade att diversiteten var högre och artfördelningen var jämnare påde brända ytorna än på kontrollytorna. De arter som är beroende av hävd hade en markantstörre utbredning på de brända markerna än på kontrollytorna. Detta bekräftar hypotesenom att bränning är positivt för hävdberoende växter och att bränning kan vara ettkomplement eller alternativ till bete och slåtter vid bevarande av den biologiskamångfalden av växter i gräsmarker. Den framtida skötseln skulle kunna vara olikakombinationer av bränningar, bete och slåtter.För naturvården kan detta konstaterande få betydelse genom att offentliga och privatamarkägare kan börja bränna fler områden med vetskapen att detta gynnar hävdberoendearter som är hotade. Att bränna marker istället för att slåttra eller beta kan leda till attstörre arealer kan få den skötsel de kräver utan förändringar i den finansiella budgetenhos markägaren. / When the large-scale and nitrogen-intensive agriculture gained land many naturalpastures and meadows started to overgrow. This led to that many species dependent onopen land decreased or totally disappeared. To grow or re-colonize land many speciesneed some form of disturbance. Burning can be one of such disturbances. Burningincrease the light inlet and decrease the amount of nitrogen in the soil. Both of thesechanges will favor the open-land species.The aim of this study was to explore if burning could be a complement or alternative tograzing and mowing for preserving the biological diversity among plants in grasslands.The different kinds of grasslands that were inventoried include hard shoulders, meadows,field slopes and natural pastures. Both burned and control areas were inventoried at 11places. All of them were located in different habitats in Östergötland, Sweden.Three different diversity-indexes have been used to answer the question if diversity washigher on the burned areas than on the control surface. The result showed that both thediversity was higher and the distribution in species spread more evenly on the burnedareas. Species dependent on open land had a notably larger spreading on the burned areasthan on the control areas. This confirms the hypothesis that burning has a positive effecton open-land species and can be a complement or replacement for grazing or mowing inpreserving the biological diversity of plants in grasslands. The future care could bedifferent combinations of burning, grazing and mowing.To the conservation, this knowledge can have a great impact for both state and privatelandowners. Knowing that this method will favor the open-land species, more areas canbe burned. To burn, instead of mowing or grazing, can lead to that larger areas can havethe proper maintenance it requires, without changes in the financial budget of thelandowner.

<p>När storskaliga och kväveintensiva jordbruk bredde ut sig växte många betesmarker ochängar igen. Detta medförde att hävdberoende växtarter minskade eller helt försvann. Föratt kunna växa och återkolonisera marker behöver många arter olika störningar. En sådanstörning kan vara bränning. Vid bränning ökar ljusinsläppet och även kvävemängden imarken minskar, vilket gynnar de hävdberoende växterna.Detta arbete har undersökt om bränning kan vara ett komplement eller alternativ till beteoch slåtter vid bevarande av den biologiska mångfalden hos växter. I studien inventeradesbrända och orörda kontrollytor på 11 st olika gräsmarker i Östergötland. Dessagräsmarker inkluderar vägrenar, ängar, åkerslänter och naturbetesmarker.Tre olika diversitetsindex användes för att svara på om diversiteten var högre på brändamarkerna. Resultatet visade att diversiteten var högre och artfördelningen var jämnare påde brända ytorna än på kontrollytorna. De arter som är beroende av hävd hade en markantstörre utbredning på de brända markerna än på kontrollytorna. Detta bekräftar hypotesenom att bränning är positivt för hävdberoende växter och att bränning kan vara ettkomplement eller alternativ till bete och slåtter vid bevarande av den biologiskamångfalden av växter i gräsmarker. Den framtida skötseln skulle kunna vara olikakombinationer av bränningar, bete och slåtter.För naturvården kan detta konstaterande få betydelse genom att offentliga och privatamarkägare kan börja bränna fler områden med vetskapen att detta gynnar hävdberoendearter som är hotade. Att bränna marker istället för att slåttra eller beta kan leda till attstörre arealer kan få den skötsel de kräver utan förändringar i den finansiella budgetenhos markägaren.</p> / <p>When the large-scale and nitrogen-intensive agriculture gained land many naturalpastures and meadows started to overgrow. This led to that many species dependent onopen land decreased or totally disappeared. To grow or re-colonize land many speciesneed some form of disturbance. Burning can be one of such disturbances. Burningincrease the light inlet and decrease the amount of nitrogen in the soil. Both of thesechanges will favor the open-land species.The aim of this study was to explore if burning could be a complement or alternative tograzing and mowing for preserving the biological diversity among plants in grasslands.The different kinds of grasslands that were inventoried include hard shoulders, meadows,field slopes and natural pastures. Both burned and control areas were inventoried at 11places. All of them were located in different habitats in Östergötland, Sweden.Three different diversity-indexes have been used to answer the question if diversity washigher on the burned areas than on the control surface. The result showed that both thediversity was higher and the distribution in species spread more evenly on the burnedareas. Species dependent on open land had a notably larger spreading on the burned areasthan on the control areas. This confirms the hypothesis that burning has a positive effecton open-land species and can be a complement or replacement for grazing or mowing inpreserving the biological diversity of plants in grasslands. The future care could bedifferent combinations of burning, grazing and mowing.To the conservation, this knowledge can have a great impact for both state and privatelandowners. Knowing that this method will favor the open-land species, more areas canbe burned. To burn, instead of mowing or grazing, can lead to that larger areas can havethe proper maintenance it requires, without changes in the financial budget of thelandowner.</p>

Northern fringe populations generally have low amounts of genetic variation and inhabit habitats where specific adaptations are needed. On the Swedish west coast, the natterjack toad (Bufo calamita) inhabits skerry islands. I have examined: I) adaptation to two environmental stressors in this habitat; II) the genetic population structure within the skerry habitat; III) the effects of neutral genetic variation, selection and genetic drift on trait divergence within the skerry habitat; and IV) the effects of genetic variation on fitness under three thermal conditions of varying stressfulness. V) I have also studied the impact of putative local adaptations on the Scandinavian green toad (Bufo viridis) conservation programme. The results suggest that the skerry natterjack toads are locally adapted to the desiccation risk in their habitat. However, despite inhabiting a more saline habitat, they had a lower salinity tolerance when compared to their conspecifics in the more general habitat. The lowered salinity tolerance is most likely explained by the presence of negative genetic correlations between salinity tolerance and desiccation avoidance and suggests that the occurrence of multiple environmental stressors may constrain adaptation. Within the skerry habitat, the toads exhibited a strong population structure with populations differing in their levels of genetic variation. Moreover, within the skerry habitat, the results suggest uniform selection pressures. However, correlations between trait values and neutral genetic variation suggest that inbreeding depression may affect trait values and thus potentially constrain adaptation. In the natterjack toad, fitness costs associated with lack of genetic variation were only present under benign conditions and not under more natural conditions. This suggests that environmental stress masks inbreeding depression in these traits under natural conditions. In the study regarding the Scandinavian green toads, I found that one population inhabiting a saline habitat had a higher salinity tolerance than other populations in less saline habitats. This suggests the presence of local adaptation, which should be acknowledged in the green toad conservation programme. Several of the northern fringe populations of toads fulfill the criteria of being Evolutionary Significant Units and their conservation thus should be prioritized.

This thesis concerns the predator-prey interactions of three raptor species in a Swedish arctic community: the gyrfalcon (Falco rusticolus), the rough-legged buzzard (Buteo lagopus) and the golden eagle (Aquila chrysaetos). The gyrfalcon behaved like a highly specialised ptarmigan (Lagopus spp.) predator. Gyrfalcon’s functional response to ptarmigan was close to density independent, and ptarmigan remained the dominating prey even in areas with the lowest ptarmigan density. The gyrfalcon did not respond functionally to microtine rodents (i.e. lemmings and voles) and it was clear that the gyrfalcon did not use microtines as an alternative prey category to ptarmigan. As the gyrfalcons did not switch to any alternative prey when ptarmigan was scarce, their reproductive success seemed to be directly dependent on the amount of ptarmigan available in the breeding territories. Of the two ptarmigan species in the study area, rock ptarmigan (L. mutus) dominated gyrfalcon’s diet. Locally, the proportion of rock ptarmigan in gyrfalcons’ diets showed a positive relationship to the expected availability of rock ptarmigan in the breeding territories, indicating a density dependent utilisation. The rough-legged buzzard behaved like a highly specialised microtine rodent predator and Norwegian lemming (Lemmus lemmus) was its preferred microtine species. The buzzards showed a type 2 functional response to lemmings. Surprisingly though, they also had a type 3 functional response to grey-sided voles (Clethrionomus rufocanus). We present an optimal diet model where a central place forager, during good food conditions, benefits from partial prey preference, which renders separate functional responses to each prey category. We discuss how the double functional responses of the buzzard affect the population dynamics of sympatric vole species, on both temporal and spatial scales. The golden eagle behaved like a generalist predator, and it preyed on all major prey categories in the study area: microtines, ptarmigan, mountain hare, (Lepus timidus) and reindeer (Rangifer tarandus). It seemed to respond functionally to microtine rodent fluctuations with an increased consumption of lemmings during a peak year in the microtine rodent cycle. The golden eagle showed a numerical response to its main prey, the ptarmigan. Ptarmigan, microtine rodents and hares seemed to have synchronized population fluctuations in the study area. Such synchronized population fluctuations are believed to be generated by predation. Although the three raptors are the main predators of their community, their predation patterns fail to explain the observed prey population dynamics in the study area.

Denna rapport sammanfattar våra vinterinventeringar av oljeskadad alfågel längs Gotlands sydkust under perioden 1996/97 till 2008/09. Rapporten ska ses som ett tillägg till och uppdatering av våra tidigare rapporter där vi redovisat resultat av vinterinventeringar av oljeskadad alfågel längs Gotlands sydkust mellan 1996/97 och 2007/08 (Larsson 2005, Larsson och Tydén 2005, 2007, 2008). I de tidigare rapporterna har vi även behandlat olika frågor som rör alfåglarnas biologi, utnyttjande av utsjöbankar och det stora hot som oljeutsläpp vid Natura 2000 områdena Hoburgs bank och Norra Midsjöbanken utgör mot övervintrande sjöfåglar. Mer detaljerade beskrivningar av undersökningsmetoder mm. kan sökas i de tidigare artiklarna. Mer information kan också fås av författarna. Inventeringarna av oljeskadad alfågel under vintern 2008/09 är genomförd med den standardiserade inventeringsmetodik som använts under tidigare år. Antalet observerade oljeskadade alfåglar vid de olika inventeringstillfällena ska betraktas som index som kan jämföras med tidigare års index. Inventeringarna kan därmed svara på om effekter av oljeutsläppen till havs minskar eller ökar samt även användas för att följa upp delmål i miljömålet "Hav i balans samt levande kust och skärgård". För att beräkna det totala antalet oljeskadade alfåglar per år i centrala Östersjön krävs även andra undersökningsmetoder (se Larsson 2005, Larsson och Tydén 2005). Vintern 2008/09 observerades färre oljeskadade alfåglar längs Gotlands sydkust än under tidigare vintrar. Antalet oljeskadade alfåglar har varierat under den studerade 13-årsperioden. Högst antal observerades under vintrarna 2000/01 och 2001/02 och lägst antal under 2005/06, 2007/08 och 2008/2009. Data från vintern 2004/05 saknas. Det finns inget tydligt samband mellan antal observerade oljeskadade alfåglar under olika vintrar och antalet oljeutsläpp som kustbevakningen årligen registrerat i hela den svenska ansvarszonen, dvs. i svenskt territorialvatten och i svensk ekonomisk zon, eller i svensk ansvarszon öster om Öland och Gotland. Detta visar att information om antalet registrerade oljeutsläpp på nationell eller regional nivå i sig inte räcker för att förutsäga effekter på övervintrande fåglar i Östersjön. Det finns ett stort behov av nya heltäckande inventeringar av övervintrande sjöfåglar på utsjöbankar i Östersjön. Räkningar i Finland och Estland av flyttande alfåglar indikerar att alfågeln har minskat med ca 80 % under de senaste 15 åren (Kauppinen 2008). Inventeringar i kustnära områden i Sverige och på utsjöbanken Hoburgs bank visar också att alfågeln har minskat kraftigt i antal under senare år (Nilsson och Green 2007, Nilsson opubl, Larsson opubl). Ännu kraftfullare åtgärder mot sjöfart av undermålig standard och mot illegala oljeutsläpp måste införas. Eftersom huvuddelen av alla oljeutsläpp sker i fartygsrutterna måste de mest trafikerade rutterna flyttas bort från Östersjöns mest värdefulla Natura 2000-områden. Idag passerar mer än 25 000 fartyg per år genom Natura 2000 området Hoburgs bank. Hoburgs bank är klassat som ett SPA område och som ett SCI område enligt EUs fågel- och habitatdirektiv. En del av Natura 2000-området Hoburgs bank, dvs. den sydöstra delen, är även klassad av International Maritime Organisation IMO som ett område som sjöfarten rekommenderas att undvika (Area to be Avoided). Uppföljningar av AIS information har visat att ett mindre antal fartyg ej följer den av IMO beslutade rekommendationen att inte färdas i det av IMO definierade "area to be avoided" (Sjöfartsverket 2007). Detta är olyckligt men det stora hotet mot fågellivet vid Hoburgs bank kommer dock inte från detta mindre antal fartyg utan från den fartygstrafik, ca 25 000 fartyg, som färdas i rutten väster om det av IMO definierade "area to be avoided" men genom Natura 2000 området Hoburgs bank. Enligt fastställd bevarandeplan för Natura 2000-området Hoburgs bank (Länsstyrelsen Gotlands län, 2005) bör "den fartygsrutt som går över banken flyttas så att fartygsrutten går söder och öster om banken". Beräkningar visar tydligt att antalet upptäckta och oupptäckta illegala oljeutsläpp i Östersjön fortfarande är mycket högt, kanske flera tusen per år. HELCOMs statistik visar att antalet oljeutsläpp med största sannolikhet var ca 2 till 3 gånger fler i slutet på 1980-talet och början på 1990-talet än idag. HELCOMs data visar dock även att antalet upptäckta oljeutsläpp per flygtimme inte har minskat i Östersjön de senaste åren. Efter år 2005 då Östersjön klassades som ett särskilt känsligt havsområde har antalet upptäckta oljeutsläpp per flygtimme snarare ökat. Den sammanlagda volymen utsläppt olja vid dessa utsläpp är relativt liten i jämförelse med den mängd olja och oljeprodukter som når Östersjön från landbaserade källor eller med den mängd olja som kan läcka ut vid en olycka med en stor oljetanker. Studier visar dock tydligt att tid och plats för ett oljeutsläpp, och inte volymen utsläppt olja, är de viktigaste faktorerna som bestämmer hur kraftigt fåglar och fågelpopulationer drabbas. Eftersom sjöfåglar ofta är mycket ojämnt fördelade över Östersjöns yta kan även ett mycket litet oljeutsläpp i ett område som hyser hundratusentals sjöfåglar slå ut en mycket stor del av fågelbestånden. Omvänt så kan även ett större oljeutsläpp i fågelfattiga områden ha liten effekt på bestånden. Det är därför viktigt att styra fartygstrafik bort från nationellt och globalt viktiga områden som hyser mycket stora mängder sjöfågel. Med sannolikt upp mot flera tusen illegala oljeutsläpp per år i Östersjön går det även att konstatera att vi är långt från att uppfylla det av riksdagen beslutade miljömålet att utsläppen av olja och kemikalier från fartyg ska minimeras och vara försumbara senast år 2010. Det finns ett mycket stort behov av att harmonisera den statistik över antalet oljeutsläpp som presenteras av HELCOM och av Kustbevakningen. Olika metoder att beräkna antalet utsläpp ger helt olika slutsatser. Statistik från HELCOMs CEPCO flygningar och statistik från HELCOMs regelbundna flygningar leder t.ex. till helt olika slutsatser vad beträffar totalantalet oljeutsläpp i Östersjön.

Genom sin aktivitet med dammbygge och trädfällning skapar bävern produktiva våtmarker med hög diversitet. Man har funnit att vid bäverns dammkonstruktion var artantalet närmare dubbelt så stort jämfört med i dammen och i det rinnande vattnet i bäcken. Ibland väljer bävern att inte dämma upp vattendragen, utan bygger en hydda längs med strandkanten, något som också kan gynna många arter (Törnblom &amp; Henrikson 2011). Syftet med detta arbete är att undersöka hur själva bäverhyddan, byggd intill strandkanten, påverkar förekomsten av vattenlevande evertebrater. Provtagning på vattenlevande evertebrater har gjorts intill bäverhyddor byggda intill strandkanten, samt uppströms och nedströms varje bäverhydda. Statistiska uträkningar har sedan gjort på insamlad data för att se om det råder någon skillnad i antal individer, antal organismgrupper och diversitetsindex mellan bäverhyddan, uppströms och nedströms. Resultatet visar att det fanns en skillnad i antalet individer mellan hyddan, uppströms och nedströms. Det rådde ingen skillnad i antalet olika organismgrupper eller i diversitetsindex. Vattentemperaturens roll och skyddet som ansamlingen av grenar bidrar med är två aspekter som diskuteras som bidragande faktorer till det förhöjda individantalet vid bäverhyddan. Skillnaden i artsammansättning och artantal mellan bäverdammar och bäverhyddor byggda intill strandkanten är något annat som också diskuteras. / The activity of beavers creates productive wetlands with high biodiversity. A previous study found that dam constructions of beavers contribute to a higher number of aquatic invertebrate species compared to upstream and downstream sites. In some cases beavers build their hut along the shore without damming up the water flow (Törnblom &amp; Henrikson 2011). This report is intended to determine how the beaver hut affects the abundance of water living invertebrates.Sampling at the beaver hut, upstream and downstream, of water living invertebrates was performed. To determine differences in individual number, species number and diversity index between the sites statistical calculation was performed. The results show a difference in individual numbers between beaver huts and downstream and upstream sites and the individual number was higher at the beaver hut than the two other sites. No difference in number of species or diversity index was found. The higher temperature of the water and more nutrition is two aspects that are discussed as contributing factor to the higher number of individuals near the hut. The difference in species and species number between a beaver dam and a beaver hut build long side the shore is also discussed.

<p>Common species of freshwater mussels may, like the freshwater pearl mussel (<em>Margaritifera margaritifera</em>) have a drastic decline in number and there is several reasons, like sedimentation, a decline of host fishes, introduction of alien species, nutrition leakages from agriculture and pollutants of medic drugs and poison. Ann Gustavsson made in the year of 2007 a study over rejuventation of freshwater great mussels in nine watersystems and considered that the rejuventation within the populations were all along the line poor. This study orients from her work and points to determine if there is a connection between the poor juventation and pollution of nitrogen and phosphorous from industries and private sanitations. The study was performed with the software program ArcGIS9.2 to take out drainage areas for the concerned habitats and contact was made with the concerned authoritys. When it comes to supervision of private sanitations is it the countys and for industries is it the county administrative board. Most of the countys had a very difficult way to reach their data of the private sanitations and those who had data had great holes in their knowledge in them. The greatest emission of nitrogen was without doubt the industries, but a more even allocation could be seen in the pollution of phosphourus, where the industries and the private sanitations stood for about fifty- fifty of the pollution. The greatest emission of nitrogen and phosphourus happened in Viskan, in the drainage area for Lekvad,there it was a lack of mussels. The species of <em>Anodonta anatina </em>showed a strong positive correlation between emission of nitrogen and phosphourus with the way of juvenile mussels in the population. More studies is need to do in these areas, both when it comes to continuing mapping of rejuventation within the freshwater great mussels in several waters and template value for pollution of nitrogen and phosphourus, that is very doubtful today. Even studies concerning other factors, like predation, host fishes and the influence of poison and medic drugs is needing to do, as it is few studies concerning this today.</p>

<p>Along the coast of temperate oceans brown algae of the genus <em>Fucus</em> form dense stands on rocky shores and are keystone species of the coastal ecosystem. These large seaweeds are perennial and function as substrate for many sessile marine organisms, provide shelter for fauna and juvenile fish, and are food source. A number of abiotic (e.g. wave-exposure, salinity and substrate) and biotic (e.g. herbivory and competition) factors structures these communities and determines the abundance and composition of fucoids at each specific site. Earlier studies have shown that herbivores may reduce growth of fucoids, thus affecting their distribution, and at high densities eliminate the species from previously occupied sites. In my thesis I focused on investigating herbivore-seaweed interactions and whether such interactions could influence the geographical range limits of <em>Fucus </em>species. A set of laboratory bioassays and a field survey were conducted (1) to investigate the resistance to grazing by a generalist gastropod<em> </em>between introduced (to Sweden) and native (Iceland) <em>Fucus evanescens </em>(Paper I),  (2) to study the distribution pattern of <em>F. radicans</em> and <em>F. vesiculosus</em> along the Swedish coast and specifically the southern limit of <em>F. radicans</em>, (3) to examine the abundance of herbivores in these two species, and (4) to test the hypothesis that <em>Idotea</em> <em>baltica</em> may contribute to restrict <em>F. radicans</em> to the Bothnian Sea (objective 2-4; Paper II). <em>Fucus evanescens</em>, a species that was introduced to the Swedish coast about 100 years ago, was found to be more resistant to grazing by <em>L. littorea</em> compared to <em>F. evanescens</em> from the native Icelandic populations.  It was also shown to contain a higher amount of phlorotannins; a putative chemical defence to herbivory. This indicates that development of resistance to herbivory could be important for a successful introduction and survival in a new range. No gradual change in the proportion, measured as % cover of either <em>F. radicans</em> or <em>F. vesiculosus </em>was found<em> </em>inside the range of <em>F. radicans </em>and its southernmost limit was abrupt without any corresponding abrupt change in any abiotic factor, e.g. salinity. Herbivores, i.e. <em>Idotea </em>spp<em>.</em>, <em>Gammarus </em>spp. and <em>Theodoxus fluviatils</em> were found to be more abundant in <em>F. radicans</em> than in <em>F. vesiculosus </em>thalli indicating a habitat preference for <em>F. radicans</em>.  Further, <em>Idotea baltica</em>, whose range only overlaps with that of <em>F. radicans</em> in the south, was shown to prefer <em>F. radicans </em>over<em> F. vesiculosus, </em>possibly due to its lower content of phlorotannins<em>. </em>Based on these findings I propose that <em>Idotea</em> species may contribute in restricting the southern range of <em>F. radicans</em>, although further experiments, especially regarding competition with the larger <em>F. vesiculosus</em> need to be performed. In conclusion, biotic interactions e.g. the ability of to resist herbivore grazing by e.g. high phlorotannin content or having a structure less attractive as habitat to herbivores may be of importance in determining the geographic range of fucoids.</p> / <p>Längs kusterna i de tempererade haven bildar brunalger av släktet <em>Fucus</em> täta bestånd på klippiga stränder och är ofta nyckelarter i kustekosystemen. Dessa tångarter är fleråriga och utgör substrat för många fastsittande organismer, ger skydd åt små rörliga djur och fiskyngel, samt utgör föda för betare så som gastropoder, amphipoder och isopoder. Faktorer som vågexponering, bottentyp, salthalt, näringshalter, bete och konkurrens strukturerar tångsamhällen och avgör hur vanlig varje tångart är på en viss lokal. I min avhandling har jag fokuserat på interaktionen mellan betare och tång, samt hur viktig denna interaktion är för att avgöra den geografiska utbredningen av tångarter. Tidigare studier har visat att betare kan minska tillväxten hos tång och på så sätt påverka dess utbredning. I höga densiteter kan de beta ner hela bestånd av tång så att den försvinner från lokaler där de tidigare vuxit. Resistens mot bete hos <em>Fucus evanescens</em>, ishavstång, som är introducerad till Skagerrak, Kattegat och sydvästra Östersjön och inhemsk i norra Atlanten och norra Stilla Havet undersöktes i betesförsök (Artikel I). En betare, generalisten <em>Littorina littorea</em>, strandsnäcka, som är inhemsk i Sverige, dit <em>F. evanescens</em> har introducerats, föredrog att äta <em>F. evanescens</em> från Island där den är inhemsk, framför <em>F. evanescens</em> från Sverige. Det här skulle kunna tyda på att ett välutvecklat försvar är viktigt för att alger som blir introducerade till nya områden ska kunna etablera sig i det nya området. Jag undersökte även utbredningen av den nyligen beskrivna tångarten <em>Fucus radicans</em>, smaltång (Artikel II). Resistensen mot betare hos <em>F. radicans</em> jämfördes med resistensen mot bete hos <em>F. vesiculosus</em>, blåstång, som växer tillsammans med <em>F. radicans</em>, genom att undersöka preferensen mellan de två arterna hos <em>Idotea baltica</em>, tånggråsugga (Artikel II). Det fanns ingen gradient i förekomsten av <em>F. radicans</em> eller <em>F. vesiculosus</em> inom <em>F. radicans</em> utbredningsområde. Istället observerades en ganska abrupt gräns för utbredningen av <em>F. radicans</em> i söder. Eftersom <em>I. baltica</em>, vars utbredning överlappar <em>F. radicans</em> utbredning i söder, föredrog att äta <em>F. radicans</em> framför <em>F. vesiculosus,</em> skulle <em>F. radicans</em> utbredning kunna påverkas av <em>I. baltica</em>. Både <em>I. baltica</em> och två andra betare, <em>Gammarus </em>spp. och <em>Theodoxus fluviatilis</em>, var vanligare i <em>F. radicans</em> än i <em>F. vesiculosus </em>i plantor insamlade i fält. Det innebär att de vanligaste betarna, även i fält, föredrar att uppehålla sig i <em>F. radicans</em> och antagligen konsumerar mer av <em>F. radicans</em>. Slutsatsen från de båda studierna är att betare och tångens försvar mot bete har potentialen att påverka utbredning av olika tångarter.</p>

<p>The social organization of animal societies has important implications for several fields of biology, from managing wild populations to developing new ecological and evolutionary theory. Although much attention has been given to the formation and maintenance of societies of group living individuals, less is known about how societies of solitary individuals have been shaped and maintained. Traditionally, the evolution of social organizations in the mammalian order Carnivora has been regarded as a directional selection process from a solitary ancestry into progressively more advanced forms of sociality. In this thesis, I tested this model against an alternative model, assuming radiation from a socially flexible ancestry. I further explored sociality, resource use and dispersal of a solitary carnivore, the wolverine (<i>Gulo gulo</i>), in the light of these two evolutionary models. Phylogenetic reconstruction generally supported that carnivore social organizations evolved through directional selection from a solitary ancestor. However, results from captive wolverine females indicated that they might have rudimentary social tendencies, which rather support that sociality in carnivores radiated from a socially flexible ancestry. Wild wolverines in northwestern Brooks Range, Alaska, adhered to the commonly found ecological niche as a largely ungulate dependent generalist carnivore. Lack of sexual asymmetry in dispersal tendencies indicated that resource competition among wolverine females probably was high. I suggest that wolverines have latent abilities to aggregate, but that their phylogenetic legacy in terms of morphology has constrained them into an ecological niche where resource abundance and distribution generally inhibit aggregations. Due to contradictory results, I suggest further research to test evolutionary theory regarding carnivore social evolution, and particularly to explore new avenues into social evolution that better explain intra-specific variation in sociality, as well as formation and maintenance of solitary social systems.</p>