En betydande del av dagens bostadsbyggnadsprojekt i Sverige sker på mark som vid projektinitieringen ägs av en kommun. Den kommunala marken utgör därmed något av en grundbult för många av de bostäder som produceras. Detta är inget nytt fenomen. Det kommunala markinnehavet har i över hundra år fungerat som ett plan- och bostadspolitiskt instrument och i olika omfattningar styrt såväl bostädernas geografiska spridning som produktionsvolym. Förfarandet då en kommun fördelar sin mark – säljer eller upplåter med tomträtt – till privata eller allmännyttiga byggherrar brukar vanligen benämnas ”markanvisning”. Syftet med detta examensarbete är att utföra en kvalitativ analys av kommunernas markanvisningssystem utifrån ett byggherreperspektiv och försöka besvara följande frågeställningar:  Upplever byggherrarna skillnader mellan olika kommuners markanvisningssystem?  Hur uppfattar byggherrarna att markanvisningssystemet fungerar överlag?  Är uppfattningarna olika beroende av antalet markanvisningar som en byggherre tilldelats? Dessa grundläggande frågeställningar har belysts med hjälp av en enkät till 237 byggherrar som varit aktiva – dvs. ansökt om och/eller tilldelats markanvisning – i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Helsingborg. Enkäten bestod av 16 stycken frågor där vissa var ja- eller nej frågor, medan större delen besvarades genom gradering av olika påståenden. Totalt besvarade 88 stycken byggherrar enkäten, dvs. en svarsfrekvens på 37 procent. Av svaren framkommer att det finns en delad bild av hur kommunernas markanvisningar fungerar, främst mellan de byggherrar som tilldelats fyra eller färre markanvisningar och de som tilldelats fem eller fler. Den senare gruppen är, kanske inte helt oväntat, mer positivt inställd. Båda grupperna anser dock att de olika kommunerna tillämpar det kommunala markanvisningssystemet olika, sett utifrån tilldelningsmetoder och bedömningskriterier, även om skillnaderna i sig inte tycks utgöra något problem hos en stor del av byggherrarna.