No description available.

No description available.

Bakgrund: Det palliativa förhållningssättet innebär att man ska ge så bra lindrande vård som möjligt. För demenssjuka kan den palliativa vårdprocessen sträcka sig över flera år med särskilda problem och behov typiska för demensvården. Patientens tänkande, minne och en försämrad förmåga att kommunicera är exempel på problem som gör vårdandet extra svårt. Syfte: Att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av palliativ vård vid demenssjukdom. Metod: Undersökningen genomfördes genom systematisk litteraturstudie. Sökningen resulterade i sju artiklar där sex artiklar var av kvalitativt anslag samt en artikel där författaren hade gjort en litteraturstudie. De utvalda artiklarna granskades med hjälp en granskningsmall utformad av Kristensson (2014). Alla artiklarna var av hög eller medelhög kvalité och inkluderades i undersökningen. Resultat: Resultatet presenteras i tre huvudkategorier, upplevda hinder i vården av dementa, låg kunskapsnivå samt bristande samarbete mellan vårdpersonalen. Slutsats: Hinder vårdpersonalen i litteraturstudien upplevde var brister i samarbete ofta grundat i kommunikationsbrist, samt brister i utbildningsnivå hos vårdare. Många vårdare upplevde stress på grund av tidsbrist med för många åtagande och fyllda dagsscheman. Detta riskerar att medföra att både bemötande som kommunikation mellan patienter och vårdpersonal blir lidande, likväl kan det leda till brister i kommunikationen mellan vårdpersonal.

Bakgrund:FemuroacetabulärImpingementsyndrom(FAIS) är en vanligt förekommande orsak till höftsmärta och nedsatt höftfunktion hos idrottare. Flertalet studier visar goda resultat efter höftartroskopiför FAISoch enligt en review artikel återgår i genomsnitt 87% av patienterna till idrott.För att lyckas återgå till idrott efter operation anses psykologisk beredskap vara en viktig faktor. I dagsläget saknas studier på återgång till idrott efter höftartroskopi för FAIS definierat utifrån vilken nivå på idrott patienten återgår till samt vilken psykologisk beredskap patienten rapporterar vid icke återgång eller återgång till idrott.  Syfte: Syftet med studienvar att beskrivapatienters återgång till olika nivåer på idrott 3-36 månader efter höftartroskopiför FAIS. Studien syftar även till att beskriva hur den psykologiska beredskapen för återgång till idrott skiljer sig åt mellan patienter som inte återgått och de som återgår till idrott på olika nivåer. Metod: Studien är en kvantitativobservationsstudie med icke-experimentell design och utfördes genom en enkätundersökning. Resultat:I denna studie är det 90,5% som återgår till idrott sammanlagt varav den största andelen återgått till idrott/ motion men ej tillbaka till den huvudsakligen idrotten som var aktuell innan skadan. Det är 16,7% av patienterna som har återgått till samma eller högre prestationsnivå som innan skadan. 58,3% är inte nöjda med sin aktuella aktivitetsnivå och det kunde observeras att ju högre nivå på återgång till idrott desto större andel patienter var nöjda med sin aktuella aktivitetsnivå. Signifikant skillnad rapporteras avseende psykologisk beredskap för återgång till idrott mellan de olika nivåerna på återgång till idrott, ju högre nivå på återgång till idrott desto högre psykologisk beredskap för återgång till idrott kunde rapporteras.Slutsats:Hög andel patienter återgår till idrott, 3-36 månader efter höftartroskopi för FAIS, dock endast en liten andel återgår till samma eller högre prestationsnivå. Mindre än hälften av urvalet nöjda med sin aktuella aktivitetsnivå. Det framkommer att patienter som återgått till högre nivå på idrott rapporterade signifikant högre resultat på HIP-RSI, psykologisk beredskap för återgång till idrott.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

In this thesis the need for physical activity interventions is investigated in a general adult population, the characteristics of physical activity referral (PAR) scheme recipients and referral practitioners, and the effectiveness of PAR in a routine primary health-care (PHC) setting in the county of Östergötland, Sweden. The thesis consists of four papers: three papers are based on a quantitative, uncontrolled prospective PAR study and one paper is based on a population survey in the county of Östergötland, Sweden. In 2006, only one in four of the adult population, aged 18–84 years, in Östergötland was considered sufficiently active to meet the Swedish national public health recommendations, stated as “30 minutes of moderate physical activity a day”. More than one-third (37%) reported that they hade no intentions to change their physical activity levels, while 36% had thought about change, and 27% were determined to change. Although the individuals felt a large responsibility for their own physical activity, they also believed that this responsibility is partly shared by health-care providers. Among those who wanted to increase their physical activity level, almost one in seven of the total population and one in four among those reporting poor general health, with a BMI over 30 and those who were inactive reported that they wanted support to bring about this change. More than half of them wanted this support from their health-care provider. During 2004 and 2005, a total of 6300 patients received PARs as part of the Östergötland PAR scheme. Two-thirds of the patients were female and half of the patients were 45–64 years old. The PAR scheme reached a relatively high proportion of physically inactive people. PARrelated statistics, including the numbers of referrals made at individual PHC centres and by different professional categories, showed large differences in prescribing activities, both by patient categories, and by prescribing professionals, indicating great potential for further improvements of this scheme in the future. Half of the patients (51%) who received PARs were recommended home-based activities, such as walking. Patient follow-up showed that an increase in self-reported physical activity level was achieved by 52% of the patients at the 12-month follow-up. The proportion of inactive patients decreased from 33% at baseline to 20% at 12 months. The proportion of patients who were physically active on a regular basis increased from 22% at baseline to 32% at 12 months. Neither patient age, diagnosis/PAR reason nor the profession of the prescriber were associated with differences in effectiveness. Low activity levels at baseline and homebased activities were significantly associated with increased physical activity at 12 months. Half of the patients (50%) achieved adherence to PARs at the 12-month follow-up, with adherence assessed by simply asking the patients about their adherence to prescribed activity. Patients’ activity levels at baseline (being at least somewhat physically active) and being issued home-based activities were significantly associated with higher adherence at 12 months.