cardiovascular disease, which is still a major cause of death that creates large burdens to society in terms of costs and morbidity. Dyslipidemia and type 2 diabetes mellitus are the main risk factors for cardiovascular disease, and national and international guidelines recommend lipid-modifying and glucose-lowering treatments for prevention. In 2010, about 836,000 (9% of the population) and 372,000 patients respectively were treated with these therapies in Sweden. Various pharmaceutical policies aimed at improving the efficiency of drug use have been introduced over the years. Health technology assessment (HTA) was introduced in Sweden in 2002 as a foundation for informing pricing and reimbursement decisions by the Dental and Pharmaceutical Benefits Agency (TLV). Following HTA reviews, new reimbursement schemes for lipid-modifying and glucose-lowering therapies were introduced in 2009 and 2010 respectively. To assess the impact of the changing reimbursement schemes on the use and costs of these therapies, we analyzed data from the Swedish drug registry, using a quasi-experimental design and interrupted time series analyses. Our results showed that the new reimbursement scheme for lipid-modifying treatment had a major effect on use; following the implementation of this scheme, there was a substantial increase in both discontinuation and switching to higher doses. Conversely, the new reimbursement scheme for glucose-lowering therapies had overall only a minor effect on use. Larger savings in the lipid market were anticipated but not fully realized, while even the minor anticipated changes in costs in the glucose-lowering market were not realized due to increased costs for insulins. We found that changes in reimbursement schemes might lead to unintended effects, which should be considered before implementation. Softer demand-side policies, such as recommendations and guidelines, might be a better option under some circumstances. Clinical and national guidelines are other policies aimed at improving quality of care and drug use. We assessed the impact of guidelines on the quality of lipid-modifying therapies, defined as proportions of patients attaining goal/normal levels according to guidelines for lipid management. A longitudinal retrospective observational study was carried out, covering time periods before and after initiation of lipid-modifying treatment. The findings show that about 40% of the patients attained the recommended low-density lipoprotein cholesterol goals following treatment, but only 18% attained goals/normal levels in all lipid parameters. Improvement in triglycerides was moderate, and low levels of high-density lipoprotein cholesterol persisted, showing only modest improvement following therapy. Treatment patterns were found to have a better degree of adherence to guidelines regarding low-density lipoprotein cholesterol as compared to other lipid parameters. The overall objective of treatment of type 2 diabetes mellitus is to improve glycemic control without negatively affecting quality of life. Hypoglycemia is a common side effect of intensive blood glucose control, mostly seen in patients treated with insulins. Earlier studies have suggested that hypoglycemia has a negative impact on quality of life, even in patients treated with oral glucose-lowering therapies. We carried out a cross-sectional retrospective study to assess the impact of self-reported experience of hypoglycemia on quality of life in Swedish adult patients with type 2 diabetes mellitus treated with a combination of metformin and sulfonylureas. The results showed that about 40% of the patients achieved the goal of glycemic control. About 19% reported experience of moderate or more severe hypoglycemia, and these patients were found to have lower quality of life than those patients reporting no or mild hypoglycemia, as measured by EQ-5D, a generic quality of life instrument. This could be important to consider in clinical practice.

Background: This study set out to construct a conceptual framework that can be used in social work with women in the Middle East and other settings where women have limited access to resources, which, as a result, limits their decision-making capacity. The framework has both an empirical and a theoretical base. The empirical base comprises data from two intervention projects among Iranian women: single mothers and newly married women. The theoretical base is drawn from relevant psychological and social work theories and is harmonized with the empirical data. Psychosocial intervention projects, based on learning spaces for coping strategies, were organized to assess if Iranian women could use a problemsolving model (i.e. focused on cognition and emotion simultaneously) to effectively and independently meet challenges in their own lives and improve their quality of life. Methods: Descriptive qualitative and quasi-experimental quantitative methods were used for data collection and analysis. Forty-four single mothers and newly married women from social welfare services were allocated to nonrandomized intervention and comparison groups. The intervention groups were invited to participate in a 7-month psychosocial intervention; the comparison groups were provided with treatment as usual by the social welfare services. The WHOQOL-BREF instrument was used to measure quality of life, comparing each intervention groups’ scores before and after the intervention and with respective comparison groups. In addition, content analysis and constant comparative analysis were performed on the qualitative data collected from the participants before, during and after the intervention. Results: The results of the quasi-experimental study show significant and large effect sizes among the women exposed to the intervention. Small and not statistically significant effect sizes were observed in the women provided with traditional social welfare services. Accordingly, teaching coping strategies can be a means to improve the quality of life of women in societies where gender discrimination is prevalent. The qualitative findings from the Iranian projects illustrate a process of change —socio-cognitive empowerment— with regard to thinking, feeling and acting among women during and after the intervention. The women developed a number of mental capacities essential to coping and life management. All women used the model effectively, and consequently, made more deliberate decisions to improve their life situations. Conclusion: The practical lessons from the Iranian projects highlight the possibilities of empowering women through fostering mindfulness and deliberate decision making as well as achieving consciousness. This study provides provisional evidence that psychosocial intervention projects, based on learning spaces for coping strategies, can help many clients to achieve their goals and improve their quality of life, and that this psychosocial intervention project can be a useful model for social work practice with women in the Middle East. The conceptual framework can help social workers to bridge the gap between theory and practice: that is, to draw from existing social work theories and, through the psychosocial intervention model, better apply this knowledge in their practical work with women in challenging social environments.

No description available.

No description available.

No description available.

Inledning: Prevalensen för obstruktivt sömnapnésyndrom (OSAS) uppskattas till 2–4% hos befolkningen och majoriteten av dessa tros vara odiagnostiserade och således också obehandlade. Patienter med OSAS har ökad risk för postoperativa komplikationer och till följd av detta screenas patienter preoperativt via frågeformuläret STOP-Bang. Om de bedöms som riskpatienter får de ökad vård postoperativt. Vi har undersökt hypotesen att det finns en skillnad i postoperativt vårdförlopp mellan två grupper av patienter som båda anses vara riskpatienter för obehandlad OSAS. Metod: Retrospektiv journalgranskning av patienter, där OSAS-misstanke förelegat, som genomgått kirurgi krävande vård på postoperativ avdelning. Operationerna har genomförts på Universitetssjukhuset Örebro 2017.01.23-2018.02.23. Journalgranskningen gjordes med avseende på demografi, operationstyp och postoperativa komplikationer i samband med vårdtiden. Postoperativt övervakades de för eventuell apné, hypopné, desaturation och översedering och utifrån detta delades de in i grupperna 0–1 eller 2–3 händelser postoperativt. Resultat: Studien inkluderade 198 patienter. Demografiskt var grupperna lika men operationstyp skiljde sig mellan grupperna, där patienter med 2–3 händelser i hög grad genomgick ortopediska operationer. Respiratoriska komplikationer och förlängd vård på postoperativ avdelning var statistiskt signifikant olika mellan grupperna, men inte kardiella händelser, intensivvård och död. Slutsats: Att patienter med misstänkt OSAS och 2–3 händelser postoperativt stannar längre på postoperativ avdelning beror med största sannolikhet på aktuella riktlinjer på sjukhuset. Det förekom fler respiratoriska komplikationer i gruppen med 2–3 händelser och detta kan tolkas som att den övervakning man bedriver identifierar riskpatienter för respiratoriska händelser. Hypotesen kan därmed bekräftas vad gäller respiratoriska komplikationer och förlängd vård.

Bakgrund: Celiaki är en autoimmun sjukdom där proteinet gluten initierar inflammation itarmen. Det är vanligast att få sjukdomen under barndomen. Det finns motstridiga uppgifterom huruvida olika perinatala faktorer ökar risken att utveckla celiaki. Syfte: Syftet var att, från en databas kopplad till Universitetssjukhuset i Örebro (USÖ),undersöka förekomsten av eventuella perinatala riskfaktorer för att senare utveckla celiaki. Metoder: Till placentabiobanken vid USÖ finns en datafil med bakgrundsinformation om11.648 mamma-barn-par. Barnen är födda i Örebro under år 2004-2012. Uppgiften om barnetsenare i livet fått diagnosen celiaki hämtades från Socialstyrelsens diagnosregister. Perinatalavariabler jämfördes mellan de barn som tom år 2016 hade fått diagnosen celiaki och de barnsom (ännu) inte fått celiaki. Resultat: 75 barn hade fått diagnosen celiaki. Det var vanligare att vara flicka (p= 0,019) ochatt ha fått diagnosen typ 1 diabetes (p< 0,001) om barnet hade celiaki än om barnet inte hadeceliaki. Barnen med celiaki tenderade också att oftare ha en mamma med svenskt ursprung(p= 0,053). Slutsats: Vi kunde inte identifiera någon perinatal faktor som ökade risken för senareinsjuknande i celiaki. Riskfaktorerna kvinnligt kön och typ 1-diabetes är kända sedan tidigareoch torde mer ha med genetiken än med den perinatala miljön att göra.

Bakgrund: Komplext regionalt smärtsyndrom (Complex Regional Pain Syndrome, CRPS) är ettrelativt ovanligt smärttillstånd. CRPSkan drabba såväl vuxna som barn och ungdomar, men de bakomliggande uppkomstmekanismerna är i dagsläget fortfarande okända.Kombinationen av svåra kroniska smärtor med karaktäristiska autonoma,sensoriska, trofiska och motoriska abnormaliteter kan i många fall leda till en svår invalidisering. Syfte: Syftet med denna studien är att kartlägga förekomsten av en bakomliggande historia av stress,samt psykiatrisk komorbiditet hos barn och ungdomar med CRPS typ-1. Vi vill även belysaviktiga faktorer som kan påverka utfallet och prognosen hos dessa patienter. Metod: En retrospektiv journalstudie där 78 barn och ungdomar inkluderades. Samtliga patienter har varit i åldrarna mellan 8-18 år och har diagnostiseratsmed CRPS typ-1. För bedömning av bakomliggande historia av stress har ett semi-strukturerat anamnesformulär använts. Bedömning avseende psykiatrisk komorbiditet har skett genom en psykiatrisk screeningutförd av en psykolog. Resultat: Av alla patienter hade 96% en bakomliggande historia av stress. Avseende enskilda stressorer fannvimot vad vi förväntat, att antalet stressorer snarast verkar vararelaterat till ett bättre utfall. Dock förekommerhär en stor osäkerhet med anledning av ett stort bortfall.Psykiatrisk komorbiditet förekommer hos 62%av patienterna. Det förekom även signifikanta skillnader mellan enskilda psykiatriskaåkommor och utfallet. Slutligen sågs signifikanta skillnader avseende kön, duration, NRS, spridning och åldersfördelning korrelerat till utfallet. Slutsats: Bakomliggande historia av stress utgör en predisponerande faktor för utvecklingen av CRPS typ-1.Psykiatrisk komorbiditet förekommer i en hög utsträckning och dessa patienter har signifikant svårare för att bli smärtfria.Flickor drabbasi en betydligt högre grad av CRPS typ-1 än pojkar och har svårare för att bli smärtfria. Inga patienter över 15 århar i denna studieblivit smärtfria. Längre duration, högre självskattning av NRS och spridning av tillståndet,är alla faktorer som ledertill en minskad smärtfrihet hosdessa patienter.

Introduktion: X-bunden hypofosfatemi(XLH)är den vanligaste formen av ärftlig hypofosfatemi. Den orsakas av loss-of-function mutationer iPHEX-genensom via ökade nivåer av FGF23 ökarutsöndringen av fosfat i urinen. På grund av låga fosfatnivåerna har dessa patienter en nedsatt mineralisering av skelettsom leder till rakit (i barndomen) och osteomalaci. Prevalensen av XLH uppskattas vara 1 per 20 000 invånare i Sverige, baserat på siffror från en studie gjord i Danmark som publicerades 2009. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka prevalensen av XLH i Sverige. Metod:Statistik gällande diagnoskod E83.3 ’rubbningar i fosforomsättningen och fosfataser’ inhämtades från patientregistret. Data gällande fördjupningskod E83.3C’X-bunden hypofosfatemisk rakit’plockades ut och bearbetades. Statistik på Sveriges folkmängd inhämtades från statistiska centralbyrån. Utifrån dessa siffror beräknades prevalensen av XLH. Resultat:Prevalensen av XLHför personer mellan noll och nitton år i Sverige var 0,91 per 100 000 invånare år 2014. Den genomsnittliga prevalensen under perioden 2010-2014 var 0,73 per 100 000 invånare. Prevalensen var högre bland pojkar än flickor. Åldersintervallet noll till fyra år hade högst prevalens av de fyra studerade åldersintervallen (0-4, 5-9, 10-14 och 15-19). Slutsats: Enligt socialstyrelsens statistikär prevalensen av XLH i Sverige lägre än tidigare rapporterat. Vi misstänkerdockatt vår strategi har missat patienter. För att producera säkrare prevalenssiffror krävs en mer djupgående studie.

Background: Preoperative anxiety in children is a common phenomenon, 40-70% of all children shows signs of fear, distress or anxiety, which peaks during the time of anesthesia induction. These preoperative emotions have also been associated with a number of negative clinical postoperative outcomes including slower postoperative recovery, and higher doses of postoperative analgesia   Aim: To summarize published studies that explore the relationship between children´s previous experience of health care and preoperative anxiety in connection with anesthetic induction.   Method: A review with systematic approach based on SBU directions was conducted. Articles were searched in PubMed. The methodological quality of the included studies was evaluated. The analysis included both prospective and retrospective observational studies.   Results: In all, 13 studies were included. The factor previous negative experience of health care (eg vaccination and previous dental and surgery procedures) increases the distress during the preoperative period. This finding was demonstrated in 70% of all articles that were included in the review.   Conclusions: The present review highlights how children’s previous negative experiences of healthcare affect their anxiety during the preoperative period. Attention to pharmacological and psychological issues relieving children´s anxiety at anesthesia induction is important. The health care staff plays an important role, and are responsible in these situations.