<p>ADHD framställs som ett dolt handikapp eftersom det inte är synbart på barnet. För många barn är ADHD en tydlig påfrestning och ett påtagligt handikapp. Många av dessa barn får det jobbigt under sin tid i skolan eftersom det ställs krav på att kunna koncentrera sig och sitta still. ADHD hos barn finns i varje klass och i varje skola och är ett vanligt förekommande handikapp. Kadesjö visar i sin avhandling att ADHD är en stor hälsoproblematik och måste tas på allvar. Det pågår diskussioner bland forskare om ADHD ska ses som ett biologiskt eller socialt uppkommet fenomen. Debatten är långt ifrån slutförd och det saknas fortfarande mycket forskning i detta. I min studie tar jag upp de två mest främsta diskussionerna för att visa på det nuvarande forskningsläget. Syftet med denna är att bidra med ett inslag i ADHD- debatten som jag anser saknas inom den tidigare forskningen. Fokus i studien är att studera hur lärarna talar om ADHD inom ramen för deras arbete, och hur de därmed också konstruerar ADHD som fenomen inom skolans värld. För att kunna studera detta har jag valt att intervjua sju respondenter, lärare. Studien är en diskursanalys där en kvalitativ intervjumetod har använts. I studien har det framkommit att det finns tre diskurser inom skolans värld, medicinsk diskurs, pedagogisk diskurs, biologisk diskurs. Det framkommit att den medicinska diskursen har dominans inom skolans kontext. Respondenterna anser att ADHD är medicinskt, men att den sociala miljön är betydelsefull. Gillberg är en av förespråkarna som talar för en medicinsk diskurs. Vidare dras slutsatsen att för att en skoldag för ett barn med ADHD ska fungera måste skoldagen genomsyras av struktur, tydliga instruktioner och regler.</p>

ADHD framställs som ett dolt handikapp eftersom det inte är synbart på barnet. För många barn är ADHD en tydlig påfrestning och ett påtagligt handikapp. Många av dessa barn får det jobbigt under sin tid i skolan eftersom det ställs krav på att kunna koncentrera sig och sitta still. ADHD hos barn finns i varje klass och i varje skola och är ett vanligt förekommande handikapp. Kadesjö visar i sin avhandling att ADHD är en stor hälsoproblematik och måste tas på allvar. Det pågår diskussioner bland forskare om ADHD ska ses som ett biologiskt eller socialt uppkommet fenomen. Debatten är långt ifrån slutförd och det saknas fortfarande mycket forskning i detta. I min studie tar jag upp de två mest främsta diskussionerna för att visa på det nuvarande forskningsläget. Syftet med denna är att bidra med ett inslag i ADHD- debatten som jag anser saknas inom den tidigare forskningen. Fokus i studien är att studera hur lärarna talar om ADHD inom ramen för deras arbete, och hur de därmed också konstruerar ADHD som fenomen inom skolans värld. För att kunna studera detta har jag valt att intervjua sju respondenter, lärare. Studien är en diskursanalys där en kvalitativ intervjumetod har använts. I studien har det framkommit att det finns tre diskurser inom skolans värld, medicinsk diskurs, pedagogisk diskurs, biologisk diskurs. Det framkommit att den medicinska diskursen har dominans inom skolans kontext. Respondenterna anser att ADHD är medicinskt, men att den sociala miljön är betydelsefull. Gillberg är en av förespråkarna som talar för en medicinsk diskurs. Vidare dras slutsatsen att för att en skoldag för ett barn med ADHD ska fungera måste skoldagen genomsyras av struktur, tydliga instruktioner och regler.

The aim of this study is to show how the ideas of gender equality in the late 1970 ́s and early 80 ́s were expressed in Swedish medical discourse. The questions asked are primarily how the ideas came to matter in medical discourse as well as the resistance against these ideas. The primary method used is a modified form of discourse analysis, to suit the aim of this study. The study draws upon three Official Reports of the Swedish Government. Prior research has found that ideas of female submission were a dominant part of the medical discourse, as well as the image of the caring mother. Research has also found that the traditional image of male and female as different species were in a profound reform process, due to, for example, the feminist revolutions, in which gender equality became a prioritized part of the international political agenda. This study shows that the resistance to the ideas of gender equality within the medical discourse was still hard to break trough in the early 1980 ́s. The women that were represented in medical studies, as scientists or as a target for research, were minimal or not represented at all – but they who did illustrates how the androcentric ideals of the medical discourse dominated the selection of objects to research, as well as the research itself. This study also shows that, even though the ideas of gender equality were politically accepted, and academic expressions of the opposite opinion were not, the expectations of men and women were still rooted in older ideas of the rational working man and the emotional house wife. Keywords: Gender, Medicine, Androcentrism, Discourse, Official Reports of the Swedish Government

In this thesis, I argue that the modern view on tattooing as a new trend and its former association with antisocial people is an old trope, in many ways constructed by the newspapers.  Tattooing is a practice with a long and multifaceted history. From Ötzi the iceman to the presumed tattoo-boom or tattoo-renaissance in the late twentieth century, it has waxed and waned in popularity but never fully got out of sight. The inhabitants of Sweden's capital city Stockholm are said to be the world's most tattooed people.  The Swedish word for tattoo: tatuering, was introduced in 1799 in an article about natives in the South Pacific. For about half a century, the newspapers mostly wrote about tattooing as a native practice in faraway countries. But, as far back as 1869, the Swedish newspapers started to report on a more western-centered tattoo interest. Approximately 30 years later, it was also reported as a trend attracting new target groups such as women and nobility in America and Britain. Since then, Swedish newspapers have repeatedly described tattooing alternatively as a new trend reaching out to new target groups, a practice on the brink of extinction, a danger to the health, or a stigmatizing mark. The tattooed person has been depicted as odd, self-destructive, an outcast, or incapable of making their own decisions. Authorities such as medics, scholars, social workers, and journalists have taken a right to interpret, discuss and judge the choices of other people. From researching Swedish Newspapers from 1799 to 1999, I conclude that the modern reports on tattooing as a trend, a danger, or a sign of deviance is a narrative with a long history. The view of tattooed people as odd, strange, and victims of self-destructive behavior is a discourse with an equally long tradition. Further, I argue that the tattooed person, when interviewed or depicted to this day, is constructed by old conceptions and stereotypes. The result is that people with an interest in tattooing internalizes prejudices as a self-image. This image is either promoted and self-encouraged, or the object of denial, and a wish to be seen as a whole person, not a stereotype or cliché.