Syftet med denna uppsats är att, med hjälp av fenomenologiska och posthumanistiska perspektiv, undersöka hur hundpromenaden som kulturell praktik uppstår genom samspelet mellan människa och hund, samt hur denna praktik villkoras av stadsrummet och materialiteter. Studiens huvudsakliga empiriska material har samlats in genom promenadintervjuer med tio kvinnor och deras hundar. Uppsatsen visar hur hunden är ett promenadsällskap som har förmåga att forma kvinnornas erfarenhet av gåendet och stadsrummet, och hur hundpromenaden således kan förstås som en gåendepraktik som är mer- än-mänsklig genom vilken rådande föreställningar om stadsrummet kan komma att utmanas. Samtidigt ställer stadsrummet särskilda krav på hundens domesticering och genom att kvinnorna förhåller sig till dessa normer i sitt samspel med hunden kan stadsrummets ordning i sfärer av natur och kultur reproduceras. Kopplet och stadsrummets fysiska utformning påverkar hur kvinnorna bemöter hunden, och det gör även den tid på dygnet som hundpromenaden genomförs. Sammantaget visar uppsatsen hur människans relation till djur har en tidslig och rumslig dimension samt hur djur har förmåga att forma hur människan relaterar till stadsrummet.