Denna uppsats undersöker varför kollektivavtal utan centralt löneutrymme träffas på svensk arbetsmarknad. Det empiriska materialet utgörs av svar från tjugotre semistrukturerade intervjuer med arbetsmarknadsorganisationer och Medlingsinstitutet. Den empiriska datan analyseras utifrån Walter Korpis maktresursteori och Peter Swensons mellanklassteori och dess förklaringar av arbetsmarknadsorganisationernas beteende. Studien finner inget stöd för hypotesen härledd ur maktresursteorins förklaring – att det skulle vara svaga förbund som tvingats till kollektivavtal utan centralt angivet löneutrymme. Huvudslutsatsen är istället att kollektivavtal utan central angivet löneutrymme är en produkt sprungen ur parternas gemensamma intresse att skapa en mer segmentalistisk ordning med en mer prestationsbaserad lönebildning och större lönespridning. Bland förbunden finns två något olika motiv till att lämna ett mer solidarisk lönebildningsarrangemang. Majoriteten av förbunden ser ett stort egenvärde i en mer segmentalistisk ordning i syfte att åstadkomma större lönespridning och för att möjliggöra för den individuella medlemmen att påverka sin egen lön och möjlighet till lönekarriär. Det andra motivet är att använda det sifferlösa avtalet, och implicit de segmentalitska effekter det innebär, för att åstadkomma relativlöneökningar för förbundsmedlemmarna som kollektiv. När kollektivavtal utan centralt angivet löneutrymme väl har träffats förändrar det förutsättningarna för beslut om kollektivavtal utan centralt angivet löneutrymme vid nästa avtalsrörelse. Avtalet stärker relationen till arbetsgivarparten på alla nivåer i avtals-och lönebildningsprocessen och alla nivåer är nöjda med avtals- och löneproceduren – vilket gör det svårare att inte träffa avtalet vid nästa avtalsrörelse.