Detta arbete är inriktat på hur man inom polisen skulle kunna förebygga och lösa vissa akutsjukvårdssituationer på ett bättre sätt med hjälp av syrgas och defibrillator. Det har redan beaktats av både räddningstjänst och polis i olika län. Räddningstjänsten i Umeå har många års erfarenhet av syrgasbehandling, och detta arbete har lett till att bl.a. samarbetet mellan räddningstjänsten och ambulanssjukvården har blivit mycket bättre. Dessutom finns möjligheten att räddningstjänsten i glesbygden förebygger skador under den tiden det tar för ambulansen att komma fram. I Karlstad och Arvika har polisen sedan 1999 haft ett försök med defibrillator i polisfordon. Detta har lett till en ökad möjlighet att förebygga dödsfall hos personer som drabbats av ett plötsligt hjärtstopp. Under dessa år har polisen i Karlstad och Arvika fått en ökad erfarenhet och kunskap om dessa händelser. De som jobbar vid polisen är väldigt positiva till defibrillering då de kan handla i situationer där akutsjukvård behövs. Både hos räddningstjänsten och polisen har försöken med syrgas respektive defibrillator varit lyckade i både resultat, erfarenhet och kunskap. Givetvis är all utbildning och utrustning en kostnad, som tyvärr talar emot denna utveckling och förnyande inom polisen.

Arbetet syftar till att visa den lagstiftning som i huvudsak reglerar polisens vålds och vapenanvändning. Arbetet visar också principer en polisman måste ta ställning till i situationer som innebär eller kan innebära våldsanvändning av något slag. I arbetet berättar vi om de vapen en polis bär med sig under normal tjänsteutövning och en del av de förstärkningsvapen som den svenska patrullerande polisen har tillgång till (och hur dessa ska användas). Sist behandlar arbetet Knutsson och Strypes forskning kring polisens vapenanvändning Det är många lagar, förordningar och föreskrifter, såväl som principer och etiska/moraliska aspekter att ta hänsyn till innan en polis verkar mot någon med våld. Svårast av allt blir våldsanvändningen i förhållandet till skjutkungörelsen som på ett svårtolkat sätt ger en polisman rätt att i vissa lägen verka med sitt skjutvapen. I Norge finns inte samma problem, där bär polisen inte skjutvapen vid normal tjänsteutövning. Ett koncept som fungerar väl i Norge. En ekätundersökning i Sverige visar att en liknande reform antagligen skulle bli svårgenomförd här. Att avväpna svensk polis skulle säkert vara möjlig, men med det motstånd och den långa traditionen av beväpning skulle övergångsperioden antagligen bli mycket problematisk. Man kan bara spekulera i följderna men troligt är att många poliser skulle tveka att gå in i vissa situationer utan den säkerhet och den sista utvägen som skjutvapnet ger dem.

I och med att samhällsklimatet hårdnar och våldsanvändningen i samhället ökar, ökar även våld och hot mot poliser i tjänst. Detta leder till att poliser tvingas att använda nödvärnsvåld allt oftare. Polisen har en unik rätt att använda våld för att lösa sina uppgifter. All våldsanvändning av polisen måste ske i enlighet med behovs och proportionalitetsprincipen och i en kommentar till polislagen används uttrycket ”utomordentlig restriktivitet” när det gäller bruk av skjutvapen. Våldstrappan är en tankemodell för polisens våldsanvändning där användandet av skjutvapnet är det yttersta våldet en polis kan utöva. Mellan åren1985 och 1999 hade polisen i Sverige 430 incidenter där polisen avlossat skott med tjänstevapnet i samband med ingripande. Utav dessa dog 12 och 102 blev skadade. Jag vill i detta arbete försöka ta reda på behovet av ett alternativ/komplement till polisens tjänstevapen. Ett vapen som är humant och minimerar risken för skador hos polisen och den misstänkt. Jag har begränsat mig genom att inrikta mig mot elpistolen Taser M26, som används framgångsrikt i USA.

Syftet med denna studie är att belysa för- och nackdelar med polisens användning av GPS-positionering av polisfordon. Det polisiära GPS-systemet beskrivs, effektivitetsvinster, organisatoriska vinster och säkerhetsmässiga fördelar belyses. Vidare diskuteras i vad mån integriteten påverkas vid användningen av systemet. Polisens GPS-enhet är integrerad i polisens radiosystem Aurora C-52 och ger en automatisk positionering av polisfordon med presentation på kommunikationscentralens karta. Försöksprojekt med automatisk GPS-positionering av polisfordon har bedrivits och bedrivs bland annat i Norrbotten, Jönköping och Stockholm. Tanken med det nya systemet är att man skall kunna följa polisbilarnas exakta position kontinuerligt. Behov av ytterligare teknisk utrustning i GPS-användandets kölvatten diskuteras - till exempel en fordonsnavigator.

Syftet med denna rapport är att belysa innehållet i nuvarande akutsjukvårdsväska i förhållande till de situationer som polisen ställs inför samt presentera ett förslag på en akutsjukvårdsväska som möter kraven på användbarhet för polispersonal i alla tillämpliga funktioner. De datainsamlingsverktyg som är tänkbara för att undersöka den problemformulering som vi kommit fram är observation på plats, intervjuer och litteraturstudie. För att ta reda på om polisens sjukvårdsväska är adekvat för uppgiften den ska lösa. Då det gäller den deduktiva biten (sekundärdata) har vi använt oss av litteraturstudier i form av böcker och kompendier. Vi har också dragit nytta av vår utbildning som vi fått på Polis- programmet i Umeå. På den induktiva sidan (primärdata) har vi använt oss av vår utförda fältstudie på Polismyndigheten Västmanland samt de intervjuer vi genomfört. Det vi har kommit fram till är att dagens akutsjukvårdsväska kan göras bättre, dels vad det avser innehållet och hur väskan är utformad. Vi har i slutet av vår rapport gett ett förslag på hur innehåll samt väska kan förbättras.

Svensk polis blir starkt kritiserade och uppmärksammade i media för incidenter där vapen är inblandade. Vi har läst flertalet artiklar där polisens bristfälliga vapenhantering och resultat vid kompetensprov kritiserats. Vänsterpartiet och Moderaterna har lämnat motioner till Riksdagen, med förslag om åtgärder för att försöka förbättra situationen. Dessa fick dock avslag. I samband med att tjänstevapnet Walther togs i bruk, infördes ett kompetensprov som sedan dess har utvecklats för att passa det nuvarande vapnet Sig Sauer. För att polisen ska få bära vapen, krävs ett godkänt resultat vid detta kompetensprov som avläggs var 18:de månad. Trots att ett godkänt resultat kan avspegla polismannens kompetens tror vi att det krävs mer än så för att polisen ska känna sig trygg i sin vapenhantering. Vi visar hur viktigt det är med individens mentala inställning, övning, repetition och rätt utrustning. Genom att intervjua tre nyblivna polisassistenter har vi fått möjlighet att analysera hur dessa känner angående sin vapenhantering. Intervjun är indelad i tre delar; juridiska aspekter, eventuella hinder i utövandet och slutligen kompetensprovet. Syftet med denna kvalitativa rapport är att belysa olika aspekter som kan leda till att poliserna blir trygga i sin vapenhantering.

Med denna rapport vill vi försöka ge en insyn i varför svensk polisuniform idag ser ut som den gör. Vilka positiva och negativa aspekter finns i och med dagens polisuniform? Syftet med rapporten är att försöka klargöra den problematik samt de möjligheter som den uniformerade polismannen/kvinnan idag kan stöta på. Vi har avgränsat arbetet till att endast handla om svenska polisers uniform, den uniform som ordningspolisen i yttre tjänst idag arbetar i. Etniska frågor eller genusperspektivet lämnas åt någon annan att diskutera. Information till rapporten har införskaffats via diskussionsforum på Internet där det debatterats och diskuterats flitigt på bl.a. polisens egen hemsida. Litteratur av olika slag, Intervju med Christer Olsson på RPS, övervakningsenheten, samt en äldre tidskrift med en artikel om polishistoriska museet i Stockholm och polisuniformens utseende genom tiderna har legat till grund för arbetet. Resultatet i rapporten visar att det inom kultureliten och media samt även inom polisen finnas vitt skilda åsikter om hur en ordningspolis idag skall se ut i sina arbetskläder. Frågan är om svensk polisuniform idag är mer militärisk och skrämmande än funktionell och arbetspraktisk?

Polisen använder i stor utsträckning fordon som en del av sitt arbete. Fordonet är inte bara ett transportmedel, det är ett arbetsverktyg och inte minst en arbetsplats. Under övningar med utryckningsfordon upplevde vi det svårt att sitta bekvämt och ergonomiskt riktigt i de bilstolar som fordonen är utrustade med. Bilbältet stod även för ett problemområde i sig. Vi stötte på en potentiell säkerhetsrisk under våra empiriska försök vid Polisutbildningen i Umeå. Eftersom vi i hög grad kommer att vistas i fordon under vår yrkesutövning kändes det angeläget att belysa arbetsmiljön i just polisiärt utryckningsfordon. Detta med inriktning mot bilstol samt bälte och vilka konsekvenser det medför när fordonet inte är anpassat för ändamålet. Vi hoppas kunna identifiera problem och komma med förslag till förbättringar.

Vår målsättning med denna rapport är att utreda fördelar och nackdelar med att ha tjänstevapnet laddat respektive oladdat när det är ordnat för bärande i tjänst. Bakgrunden är att vissa enheter inom polisen har önskat göra undantag från de föreskrifter som reglerar hur vapnet skall vara ordnat i hölstret. Dessa frågor väckte vårt intresse för ämnet och vi vill lyfta frågan till diskussion. Våra frågeställningar är vilka fördelar och nackdelar finns, varför vill dessa enheter göra avsteg från föreskrifterna samt se om det går att applicera eventuella fördelar i det grundläggande taktiska förhållningssättet. Vi har samlat in rapporter och utlåtanden från sakkunniga i ämnet och sammanställt slutsatser från dessa. Vårt viktigaste resultat är att majoriteten av alla skjutningar sker på korta avstånd med mycket snabba beslut under kraftig tidspress. Den största fördelen med laddat vapen är att man tjänar tid i dessa situationer. En ytterligare slutsats vi har dragit är att de nackdelar som förs fram i diskussionen om laddat eller oladdat vapen till stor del bygger på känslor och spekulationer i stället för fakta. Att vapnet nu bärs oladdat verkar bero mer på tradition istället för väl underbyggda undersökningar.

Syftet med denna rapport är att försöka ge en djupare inblick i ett av polisens mindre kända verksamhetsområden. Vi har valt att arbeta med just polisflyget både för att vi själva vill få ökade kunskaper om dess verksamhet och också för att undersöka hur denna polisära resurs används i det ordinarie polisarbetet. Rapporten försöker analysera hur flygets verksamhet i dagsläget ser ut, vi granskar också hur polisflygets samarbete med Länsstyrelsen i Norrbotten och dess naturbevakare fungerar. De fakta och uppgifter rapporten bygger på har inhämtats genom litteratur, intervjuer och en inspektionsrapport om polisflyget. Vi har i arbetet försökt att ge en inblick av polisflygets hela verksamhet men inriktat oss på baseringen i Boden. Det vi har kommit fram till är att polisflygets resurser över lag fungerar på ett tillfredsställande sätt men att vissa förändringar kan och borde göras.