<p>Samverkansarbete har under det senaste decenniet genomgående förändrats bland svenska högskolor på grund av bland annat lagändringar, samhällsförändringar och internationell påverkan. År 1997 instiftades en samverkanslag i högskolelagen vid namn den tredje uppgiften. Den tredje uppgiften är idag en naturlig del bland svenska högskolor och syftar till samverkan av utbildning och forskning med det omgivande samhället. Diskussionen har varit omfattande när det gäller hur samhället och högskolan tjänar på att samverka, på vilket sätt det ska ske och hur man på ett konkret sätt kan påvisa de bästa tillvägagångssätten. </p><p>Samverkan är ett brett och komplext ämne. Vi har i denna uppsats valt att beröra två enheter vid Högskolan i Halmstad. Enheterna är Centrum för Arbetsutveckling, CAU, som är en nerlagd forskningsorganisation och Enheten för Kontakter och Samverkan, EKS, som är en paraplyorganisation för samverkan. Syftet med uppsatsen är att beskriva och analysera olika uppfattningar om samverkansarbetet på Högskolan i Halmstad och att studera tidigare befintliga erfarenheter. Studien baseras på berättelser kring CAU:s och EKS:s arbetssätt och syftar till att beskriva inställningar, erfarenheter och idéer kring samverkan bland personal vid Högskolan. </p><p>Vi har intervjuat personal som arbetar eller har arbetat inom någon av de två organisationerna. Intervjuerna resulterade i berättelser kring olika arbetssätt, inställningar, erfarenheter samt idéer kring hur samverkan kan organiseras och integreras med det omgivande näringslivet. De teoretiska verktygen vi använt oss av är ”Mode 1” & ”Mode 2” samt Trippelhelixmodellen. Resultatet indikerar att CAU var en organisation som i hög grad arbetade i enlighet med Mode 2 medan EKS strävar mot en kombination av både Mode 1 & Mode 2. Trippelhelixmodellen förklarar samtidigt varför det fanns vissa svårigheter att integrera CAU i högskolans verksamhet och hur EKS är uppbyggt och anpassat för att främja ett starkt samverkansorganisatoriskt arbete.</p><p>Slutsatsen är att det finns centrala skillnader mellan CAU och EKS när det gäller på vilket sätt dessa enheter kan beskrivas utifrån tidsperspektiv, acceptans och arbetssätt. I denna uppsats framgår till exempel att ett kortsiktigt samverkansarbete, baserat på projektverksamhet, kan skapa oroligheter och hämma acceptansen bland personal i högskolans övriga verksamheter. Bygger verksamheten, å andra sidan, på en mer långsiktig och hög grad av både intern och extern samverkan så uppfattas den som mer dynamisk och snabb på att svara mot förändrade yttre omständigheter.</p>

Samverkansarbete har under det senaste decenniet genomgående förändrats bland svenska högskolor på grund av bland annat lagändringar, samhällsförändringar och internationell påverkan. År 1997 instiftades en samverkanslag i högskolelagen vid namn den tredje uppgiften. Den tredje uppgiften är idag en naturlig del bland svenska högskolor och syftar till samverkan av utbildning och forskning med det omgivande samhället. Diskussionen har varit omfattande när det gäller hur samhället och högskolan tjänar på att samverka, på vilket sätt det ska ske och hur man på ett konkret sätt kan påvisa de bästa tillvägagångssätten. Samverkan är ett brett och komplext ämne. Vi har i denna uppsats valt att beröra två enheter vid Högskolan i Halmstad. Enheterna är Centrum för Arbetsutveckling, CAU, som är en nerlagd forskningsorganisation och Enheten för Kontakter och Samverkan, EKS, som är en paraplyorganisation för samverkan. Syftet med uppsatsen är att beskriva och analysera olika uppfattningar om samverkansarbetet på Högskolan i Halmstad och att studera tidigare befintliga erfarenheter. Studien baseras på berättelser kring CAU:s och EKS:s arbetssätt och syftar till att beskriva inställningar, erfarenheter och idéer kring samverkan bland personal vid Högskolan. Vi har intervjuat personal som arbetar eller har arbetat inom någon av de två organisationerna. Intervjuerna resulterade i berättelser kring olika arbetssätt, inställningar, erfarenheter samt idéer kring hur samverkan kan organiseras och integreras med det omgivande näringslivet. De teoretiska verktygen vi använt oss av är ”Mode 1” & ”Mode 2” samt Trippelhelixmodellen. Resultatet indikerar att CAU var en organisation som i hög grad arbetade i enlighet med Mode 2 medan EKS strävar mot en kombination av både Mode 1 & Mode 2. Trippelhelixmodellen förklarar samtidigt varför det fanns vissa svårigheter att integrera CAU i högskolans verksamhet och hur EKS är uppbyggt och anpassat för att främja ett starkt samverkansorganisatoriskt arbete. Slutsatsen är att det finns centrala skillnader mellan CAU och EKS när det gäller på vilket sätt dessa enheter kan beskrivas utifrån tidsperspektiv, acceptans och arbetssätt. I denna uppsats framgår till exempel att ett kortsiktigt samverkansarbete, baserat på projektverksamhet, kan skapa oroligheter och hämma acceptansen bland personal i högskolans övriga verksamheter. Bygger verksamheten, å andra sidan, på en mer långsiktig och hög grad av både intern och extern samverkan så uppfattas den som mer dynamisk och snabb på att svara mot förändrade yttre omständigheter.