Eyvind Johnson publicerade romanen Molnen över Metapontion 1957. Romanen är en komposition av sammanvävda berättelser, där minnen och erfarenheter från olika tider - Antiken och 1900-talet - försöker gestalta vad det innebär att vara människa. Men hur fångar man både sina egna erfarenheter och sin samtids utmaningar genom att skriva en historisk roman? Nobelpristagaren Eyvind Johnson är en författare som i det historiska berättandet kom att se möjligheter - möjligheter att, genom den narrativa operationen, både bearbeta och gestalta sina egna och sin samtids upplevelser och minnen. Hur kom då Eyvind Johnson fram till sin komplexa tidsgestaltning i romanen Molnen över Metapontion där han sammanför historiska och samtida minnen? Det försöker denna uppsats söka svar på genom att studera ett urval av Eyvind Johnsons egna brev och dagböcker, för att undersöka vad som där framträder från Johnson själv om hans författarskap. På samma sätt som Eyvind Johnson ägnat minnen - sina egna och historiens - stort utrymme, så har den franske filosofen, Paul Ricoeur, ägnat en stor del av sitt liv åt att försöka ringa in berättandets möjligheter att gestalta människans historiska minnen. I sina djuplodande analyser av texter från den västerländska civilisationens olika tidsepoker visar Ricoeur mångfalden av aspekter kring fenomen som berättande och temporalitet, vilket hänger samman med begrepp som minne och glömska. Ricoeurs studie av minnet som fenomen utgör teoretiskt underlag för en del av uppsatsens analys.