What happened to the people in the bogs, and will we ever know why? This paper will try to answer this by studying cases from the bronze-to-Iron age in the North of Europe, by applying forensic, historic and criminological methods. In my paper I have conclu- ded that there is not a single motive to why the people in the bog were murdered. Ho- wever I have determined that they were all murdered.

I sydsvenska Sverige finns en utbredd sägentradition om nedpålade döda som spökar, på svenska kallade ”pålgastar” (pile ghosts). De nedpålade döda sägs spöka på platsen där de pålades, ofta i mossar. Att människor pålats i mossar sedan långt tillbaka i tiden vet vi tack vara arkeologiska fynd av pålade kroppar, framför allt från järnåldern. Den gängse föreställningen är att de döda pålades för att inte spöka. Denna föreställning bygger framför allt på sägner. Ändå spökar de pålade i sägnerna. Syftet med uppsatsen är att med hjälp av närläsning av sägner om pålade döda undersöka om sägnerna kan förklara varför människor pålades i mossar och om pålen kan ha haft något annat syfte än att förhindra den döde från att gå igen. Med hjälp av retroperspektiv metod kommer jag fram till att pålen i sägnerna förknippas med de döda, men inte bara med de som pålats. Pålen tycks användas som ett verktyg för att kommunicera med de döda eller med den andra sidan. Kanske har mossen fungerat som ett gränsland mellan de levandes värld och de dödas, där pålen använts för att tala med den döde i mossen. Sägnerna om de pålade i mossar kan ha uppkommit som förklaringssägner till de pålar och lik man funnit mossarna. Pålarnas funktion som rituella verktyg har i så fall fallit i glömska. Kopplingen mellan kommunikationen med de döda och pålarna har dock levt kvar i sägnerna. / In southern Sweden, there is a widespread legend tradition of piled-up dead people who then return to haunt the living, known in Swedish as "pålgastar" (pile ghosts). The piled-up dead are said to haunt the place where they were piled, often in bogs. We know that people have been piled up in bogs since long ago thanks to archaeological finds of piled bodies, especially from the Iron Age. The common belief is that the dead were piled up so as not to haunt the living. This belief is based mainly on legends. Yet, in the legends, the piled ones are haunting the living. The purpose of this paper is to examine, by means of close reading of legends about the piled-up dead, whether the legends can explain why people were piled up in bogs and whether the pile may have had some other purpose than to prevent the dead from walking again. Using the retrospective method, I conclude that the stake in the legends is associated with the dead, but not only with those who were staked. The stake seems to be used as a tool to communicate with the dead or with the other side. Perhaps the bog has functioned as a borderland between the world of the living and the world of the dead, where the stake has been used to talk to the dead in the bog. The legends of the stakes in bogs may have arisen as explanatory legends for the stakes and corpses found in the bogs. In that case, the function of the stakes as ritual tools has been forgotten. However, the link between communication with the dead and the stakes has survived in the legends.

Det finns många frågetecken kvar kring konsumtionsbeteende inom förhistoriska kulturer. Målet med denna studie var därför att studera och förbättra förståelsen av det arkeobotaniska materialet i ugnar gjorda för att torka sädeskorn och hur ugnarnas innehåll korrelerar med den växtbaserade matkonsumtionen, samt att försöka se potentiella samband mellan ugnarna, deponerade växtrester i gravar och de två mossliken Grauballemannen och Tollundmannens maginnehåll. De 14 ugnarna, belägna i Sydskandinavien och daterade till järnåldern, analyserades och jämfördes för att se hur deras innehåll förhåller sig både i tid och rum men även jämfört med det övriga åkerbruket från bronsåldern till medeltiden. Det arkeobotaniska fynden visade att i yngre bronsåldern odlades det Hordeum vulgare var. vulgare, vilket följdes av en period då Hordeum vulgare var. nudum odlades. Detta pågick till slutet av romersk järnålder då Hordeum vulgare var. vulgare igen blev den vanligaste grödan att odla. I slutet av järnåldern odlades både Avena sativa och Hordeum vulgare var. vulgare. Övriga sädeskorn som Triticum sp. och Secale cereale har även odlats, dock endast till en mindre grad enligt fynden från ugnarna. De arkeobotaniska fynden jämfördes sedan med den rådande bilden av matkulturen under järnåldern, vilket visar indikationer på att Chenopodium album, Fallopia convolvulus, Persicaria maculosa/lapathifolia, Plantago lanceolata, Poacea, Polygonum aviculare och Spergula arvensis troligen har konsumerats tillsammans med de funna sädeskornen. Flera av dessa påträffades i de samtliga analyserade fornlämningarna.  Jämförelseanalyser i dendrogram mellan gravarnas och ugnars makrofossila rester samt de båda mosslikens maginnehåll visade inga definitiva samband. Dock fanns det gravar som korrelerade relativt starkt med ugnarnas innehåll, möjligen på grund av dess stora fyndmaterial av makrofossil. Dessa kunde visa indikationer på mat och måltid har deponerats i gravar.

Den här texten fokuserar på fem mossliksfynd från förromersk järnålder i Danmark. Med dessa fallexempel undersöktes också vilken betydelse mossen som en våtmark i sig kan överbevarandet av forntida människokroppar och vilka forskningsresultat som presenterats underde senaste åren. Utifrån dessa avgränsningar ämnade frågeställningarna att jämföra de fem fynden, undersöka möjliga orsaker till varför offren dött samt vilka möjligheter och begränsningar som fyndmaterialet har idag. Tanken kring teori var att se hur mossar kunde fungera som speciella platser under järnålder för mänskliga handlingar av deponeringar. Resultatet blev att där finns likheter och skillnader mellan mossliken, att en mängd orsaker kunde förklara deponeringar i mossar, och att där finns både positiva möjligheter med fortsatt forskning men att fyndmaterialet också är begränsat på flera sätt. / This paper focuses on five bog bodies from Denmark, from the pre-roman Iron Age. With these case examples, the importance of the bog as a wetland in itself in preserving ancient human bodies was also investigated and which research results have been presented in recent years. Based on these boundaries, the question intended were to compare the five case examples, investigate possible reasons for why the victims died and what opportunities and limitations the find material has today. The idea behind the theory was to see how bogs could have functioned as special sites for human depositions during the Iron Age. The results were that there are similarities and differences between bog bodies, that a number of reasons could explain depositions, that there are both positive opportunities with continued research but that the material found is also limited in several ways.