Personer med funktionsnedsättning som exempelvis muskelspasticitet kan uppleva begränsningar i det vardagliga livet. Distriktssköterskan har här en betydelsefull roll att stärka och stödja personens egen förmåga till att tillgodose sina behov. För att vissa behov skall uppnås kan personen behöva individanpassade hjälpmedel. Träning med hjälpmedlet Mollii kan vara en hjälp till egenvård hos personer med muskelspasticitet. Syftet med studien var att beskriva erfarenheten av hjälpmedelsbaserad träning med Mollii hos personer med muskelspasticitet. Författarna har i denna kvalitativa intervjustudie tagit del av material från en pågående studie om behandlingen med hjälpmedlet Mollii. Intervjumaterialet omfattas av tio intervjuer från deltagare, som deltagit i hjälpmedelsbaserad träning med Mollii. Intervjuerna bestod av deltagarnas egna berättelser och erfarenheter av Mollii. Intervjuerna analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys vilka resulterade i tre kategorierna och åtta underkategorier. Resultatet består av faktorer som påverkar förutsättningar för hjälpmedelsbaserad träning, personens egna styrkor som främjar/hindrar till träning och slutligen upplevd effekt av den hjälpmedelsbaserade träningen. Distriktssköterskan skall i sin profession arbeta hälsofrämjande och egenvård är en betydande del av det hälsofrämjande arbetet. Att finna personernas egen drivkraft genom att uppmuntra och stödja deras egna resurser främjar egenvård. Det är av stor vikt att personer med funktionsnedsättning får känna sig självständiga. Trots att den hjälpmedelsbaserade träningen med Mollii för många resulterade i positiva effekter så blev slutresultatet i många fall ytterligare ett beroende vid exempelvis av/på-klädning av dräkten. Det är därför viktigt att anpassa hjälpmedlet efter den person som hjälpmedlet är avsett för.

Vid neurologisk skada, såsom stroke eller Cerebral Pares, är det vanligt att drabbas av muskelspasticitet. Ett alternativ till sedvanlig rehabilitering och habilitering kan vara att träna i hemmet med ett hjälpmedel vid namn Mollii. För att kunna använda detta hjälpmedel krävs engagemang från användaren. Fokus i examensarbetet har varit att undersöka vad i livsvärlden som påverkar följsamhet av rekommenderad träning. Det förhållningssätt en distriktssköterska bör ha till en person som ska få stöttning till att inte ge upp och ha en bibehållen följsamhet har varit en viktig del. Detta har gjorts genom att följa redan befintlig forskning där 27 deltagare har provat Mollii, en helkroppsdräkt med elektroder. De har i hemmet använt dräkten i sammanlagt 12 veckor och har under denna tid skrivit dagbok med på förhand tryckta frågor och möjlighet att skriva fri text vid två av frågorna. Syftet är att beskriva delar av livsvärlden för personer med muskelspasticitet och hur denna inverkar på följsamheten till hjälpmedelsbaserad träning. Genom en kvalitativ innehållsananlys av dagböckerna har en sammanställning gjorts över vad i deltagarnas livsvärld som kan ha påverkat dem till att träna med hjälpmedlet. Resultatet visar att olika dimensioner av deltagarnas livsvärld påverkade dem att vara följsamma eller ej. Den fysiska-, sociala-, och mentala dimensionen kan antingen hjälpa eller minska deltagarens möjligheter till träning med Mollii. När behov av ett hjälpmedel uppkommer kan distriktssköterskan bidra med en analys av livsvärlden, för att tydliggöra vilka inre resurser personen har för att kunna tillgodogöra sig hjälpmedlet. Detta kan vara betydelsefullt utifrån perspektiven samhällsnytta och hållbar utveckling.

Bakgrund: Spasticitet är ett vanligt symptom bland personer med Cerebral Pares och kan ge konsekvenser som påverkar individen negativt, exempelvis smärta, obehag och funktionshindrande deformiteter. I dagsläget finns begränsad evidens för stötvågsbehandling i syfte att förändra spasticitet hos personer med Cerebral Pares.  Syfte: Syftet var att sammanställa och kritiskt granska det vetenskapliga underlaget för stötvågsbehandling i syfte att förändra spasticitet hos individer med Cerebral Pares samt att fastställa det nuvarande evidensläget.  Metod: En systematisk sökning genomfördes i databaserna PubMed, Scopus, Cochrane Library, AMED, CINAHL och Web of Science. De nio studier som uppfyllde uppsatta kriterium inkluderades och granskades med SBU:s granskningsmall för randomiserade kontrollerade studier. För att bedöma den sammanvägda evidensstyrkan användes GRADE. Resultat: Samtliga nio inkluderade artiklar rapporterade att stötvågsbehandling minskar spasticitet signifikant jämfört med baslinje hos personer med Cerebral Pares. Evidensstyrkan för det vetenskapliga underlaget bedöms ha mycket låg tillförlitlighet för stötvågsbehandlingens effekt på spasticitet hos individer med Cerebral Pares. Konklusion: Denna systematiska kritiska litteraturstudie konkluderar att det finns otillräcklig evidens för att stötvågsbehandling minskar spasticitet hos individer med Cerebral Pares trots att samtliga inkluderade artiklar visade en signifikant minskning av spasticitet.