Konflikter gällande egendomsskydd aktualiseras ofta i dagens samhälle. Skyddet för den enskildas egendom finns reglerat i en av Sveriges grundlagar men egendomsskyddet är inte absolut utan kan behöva stå tillbaka för angelägna allmänna intressen. Enligt proportionalitetsprincipen ska balans råda mellan vad den enskilda förlorar och det som det allmänna vinner. Sverige är genom europakonventionen bunden att tillämpa dess bestämmelser om äganderätt som lag. Syftet med denna uppsats har varit att utreda vad egendomsskyddet innebär, hur skyddet har utvecklats över tid samt hur NJA 2018 s. 753 ”parkfastigheten” har påverkat andra rättsområden avseende skyddet för den enskildas egendom. För att uppnå uppsatsens syfte har den rättsdogmatiska metoden använts, vilken tar sin utgångspunkt i att studera de allmänt accepterade rättskällorna. Av resultatet framgår att det aktuella rättsfallet från Högsta domstolen (HD) spelat en viktig roll avseende ett förstärkt egendomsskydd i Sverige om än det på olika rättsområden har skett på varierande sätt.