Under de senaste tio åren har mer än ett trettiotal nationella samordnare tillsatts av svenska regeringar. Nationella samordnare placeras in under de styrmedel som används inom governance och anknyter särskilt väl till nätverksstyrning, där flera slags olika offentliga och privata aktörer är delaktiga i ett horisontellt frivilligt samarbete för att lösa det offentliga uppdraget. Styrformens legitimitet kan dock uppfattas problematisk eftersom nätverksstyrning kan försvåra möjligheterna till demokratiskt ansvarsutkrävande. Syftet med uppsatsen är att öka kunskapen om nationella samordnare som styrform genom att undersöka samordnares uppdrag och arbetssätt ur ett legitimitetsperspektiv med avseende på demokratisk ansvarsskyldighet och möjlighet till ansvarsutkrävande. Genom att analysera vilka legitimitetsfrämjande aspekter som betonas i litteraturen om nätverksstyrningsteori utformas ett analysverktyg. Analysverktyget appliceras på ett urval av sex nationella samordnare. De fyra legitimitetsfrämjande aspekter som undersöks empiriskt är huruvida meta-styrning har förekommit i samordningen, hur ansvarsfördelningen i samordningen sett ut, vilken kunskap som finns om samordnarens uppdrag och arbetssätt samt om det finns mekanismer för ansvarsutkrävande hos aktörerna som medverkar i samordningen. Resultatet visar att dessa legitimitetsfrämjande aspekter återfinns i de studerade samordnarnas uppdrag och arbetssätt. På vilka sätt de återfinns varierar dock och mycket forskning kring styrformen återstår för att det ska vara möjligt att svara på frågan om huruvida styrformen är legitim.