Det här är en studie som angriper den svenska nekrologen från två olika håll. Dels gör vi kvalitativa analyser av totalt 42 olika nekrologer som publicerats i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet i februari 2011; dels gör vi djupgående samtalsintervjuer med sex noggrant utvalda personer, däribland världens kanske främste nekrologexpert – australiske professorn Nigel Starck. Uppsatsidén uppstod ur en ömsesidig känsla av att nekrologgenren ofta är bedräglig. Vi ansåg att skribenterna, som i Sverige ofta är anhöriga till den avlidne, tassade fram med silkesvantar, mer angelägna att teckna vördnadsfulla och retuscherade porträtt än att säga sanningen. Vi tyckte att det var märkligt att nekrologen prenumererade på spaltutrymme i våra största dagstidningar år ut och år in – utan att någon någonsin tog diskussionen om dess kvaliteter eller syfte. Det var dags att ta den nu. I våra textanalyser konstaterar vi att den svenska nekrologen är statisk, styltig och sval. År 2011 framstår den som ett av ganska få kulturfenomen som inte på något vis influerats av de stora länderna i väst: England och USA. Våra samtalsintervjuer visar tydligt att vi inte är ensamma om den åsikten. Vi behandlar också andra intressanta aspekter av nekrologen, som de inbäddade etiska problemen, framtidsutsikterna och dess kommersiella värde. Det här är en inte bara en studie. Det är en resa genom en slumrande journalistisk genre som tycks få stå orörd mitt i den digitala mediestormens öga.