Populärmusik svämmar över av harmoniska förlopp hämtade ur både folk- och konstmusik, vilket har föranlett att inget samförstånd finns kring huruvida sådan musik bör analyseras. Det har emellertid gjorts analyser av angloamerikansk populärmusik utifrån neo-Riemanniansk teori, där musikanalytikerna menat att detta förfarande haft god förklaringskraft. Ambitionen med denna studie var att bidra till neo-Riemanniansk teoriutveckling. Detta genom att analysera ackordprogressioner från fyra svenska populärmusikaliska verk, där vedertagna analysverktyg, som exempelvis funktionsanalys, inte antogs vara fruktbara. Analyserna av ackordprogressionerna gjordes med utgångspunkt i neo-Riemanniansk teori, därefter tonalt (funktionsanalys) och modalt. Detta trefaldiga tillvägagångssätt ansågs vara relevant för att visa på olika analysmetoders fruktbarhet. Resultatet visade att neo-Riemanniansk teori enbart kan förklara förhållandet mellan två konsonanta treklanger, dock alla ackordförhållanden i denna analys, men inte ett musikstycke i sin helhet. Vid analys av låtar med septimackord hade ett neo-Riemannianskt förfarande inte god förklaringskraft, där i stället funktionsanalys kunde förklara ackordprogressioner bättre. Dessa två analysverktyg kompletterade varandra, medan musikexemplen var svåra att förklara modalt.