Denna uppsats undersöker hur Alfred Nobels vilja att tilldela Nobelpriset i litteratur till ”den, som inom litteraturen producerat det utmärktaste i idealisk riktning” har tolkats av Svenska Akademien genom åren. Vidare undersöker uppsatsen om och isåfall hur prismotiveringarna har förändrats genom åren. Därutöver diskuteras varför uppvisat resultat kan vara intressant att belysa inom svenskämnet på gymnasiet. För att erhålla ett resultat har en brukstextanalys genomförts av samtliga 114 prismotiveringar, vilka formulerats av Svenska Akademien mellan åren 1901-2017. Genom brukstextanalys har motiveringarnas ideationella struktur undersökts för att identifiera framstående teman i prismotiveringarna. Resultatet visar en stor variation av framstående teman i Svenska Akademiens prismotiveringar genom åren där de mest framstående är: ”Originalitet”, ”Känslosamhet och förmåga att beröra”, ”Ett författarskap uppburet av Idealitet”, ”Referens till hembygd, landområde och specifika kulturområden”, ”Människan och människovärdet i fokus” och ”Mänskligt lidande och utanförskap”. Vidare visar resultatet att tematiken i prismotiveringarna i stor utsträckning har förändrats under de år då Nobelpriset i litteratur delats ut, samtidigt som en del framstående teman varit återkommande under majoriteten av de årtionden då priset delats ut. Detta innebär att Svenska Akademiens tolkning av Nobels ord har uppnått en hög grad av både stabilitet och variation.

Denna studie undersöker och belyser sambanden mellan ryske författaren Boris Pasternaks erhållande av Nobelpriset i litteratur (1958) och spridningen av dennes författarskap. Syftet med studien är dels att definiera Nobelprisets roll som kulturspridare, men också att problematisera kulturprisers komplexa funktioner och inflytande över kulturell produktion. För att göra detta har två områden analyserats: Pasternaks utgivning på svenska samt dennes förekomst i svensk dagspress mellan 1953–2013.   I analysen påvisas Nobelprisets starka konsekrerande effekt på ett författarskap såväl som prisets förmåga att på lång sikt kanonisera en författare. I enlighet med Englishs teori om hur kulturpriser verkar som medium för kapitalutbyte, framgår det också i analysen hur flera involverade intressenter kapitaliserat på Pasternaks pris genom att växla in kulturellt, ekonomiskt och medialt kapital. I analysen förtydligas dessutom hur kulturprisapparaten skapar och förstärker kulturellt värde, och hur dess inflytande därmed inte inskränker sig till den kulturella scenen utan också har möjligheten att påverka den allmänna politiska opinionen. / This study explores and sheds light upon the relations between Russian author Boris Pasternak’s Nobel Prize in Literature (1958) and the subsequent proliferation of his authorship. The study’s aim is partly to define the Nobel Prize and its role as a distributor of culture, but also to problematize the complex nature of cultural prizes and their influence over cultural production. In order to do this two areas have been analysed: Pasternak’s publication in Swedish and his occurrence in Swedish daily press between 1953–2013.   The analysis exemplifies the strong consecrating power of the Nobel prize, as well as its ability to, in a longer perspective, solidify an author into a literary canon. In line with English’s theory on how cultural prizes have come to serve as forums for capital intraconversion, it is also evident in Pasternak’s example how several of the involved parties have capitalized on the prize by trading cultural, economic and medial capital. Furthermore, the analysis concretizes how the cultural prize apparatus produces and reinforces cultural value, and consequently not only influences the cultural scene, but also has the potential to sway public political opinion.