Uppsatsen berör detaljplaneprocessen i Stockholms stad. Syftet är att undersöka hur detaljplaneprocessen är utformad, identifiera problem som fördröjer processen samt diskutera eventuella effektiviseringsåtgärder. För att besvara syftet har fallstudier genomförts av byggprojekten Lövholmsvägen i Gröndal, kvarter Kolbottnen i Hagsätra samt Pepparvägen i Hökarängen. Byggprojekten har studerats kvalitativt i form av arkivstudier och intervjuer. Uppsatsen tillämpar processteori som analysmodell med fokus på effektivisering. I slutsatsen redovisas sju faktorer som kan bidra till längre detaljplaneprocesser: resursbrist, konjunkturläge, grönområden, praktiska utmaningar, motstridiga intressen, förändrade omständigheter samt involvering av rätts- och beslutsinstanser. Vidare har nio förslag tagits fram som syftar till att motverka problem kopplade till nämnda faktorer.  Följande förslag ämnar effektivisera detaljplaneprocessen: minskad möjlighet att påverka under samråd, standardiserade procedurer för att lösa praktiska utmaningar, tydligare förhållningsregler, svårare för sakägare och närboende att överklaga, ett minskat antal rättsinstanser, större andel av byggprojekt finansieras med offentliga medel, ökad makt åt stadsbyggnadsnämnden, helhetstänkande av politiker, nära samarbete med remissinstanser samt tydliga ramar för att kunna hantera förändrade omständigheter. Rapporten når konklusionen att effektivisering av detaljplaneprocessen är fullt möjlig. Dock måste effektiviseringsåtgärder vägas mot risk för ett utelämnat helhets- och långsiktigt perspektiv.