Accidentell hypotermi är ett tillstånd som uppstår när kroppstemperaturen oplanerat sjunker under 35 grader Celsius. Att uppleva obehag av kyla eller köld leder till lidande. Detta finns beskrivet redan i gamla testamentet och accidentell hypotermi förekommer också i många olika krigsberättelser. I Sverige lever vi i relativt kallt klimat och vi utsätts ofta för låga temperaturer eller för regn. Många gånger kan människan skydda sig mot detta. Men i vissa fall utsätts vi för låga temperaturer till följd av oförutsedda händelser som i sin tur kan leda till att personen får obehagskänslor av kylan. Påföljden av en sjunkande omgivande temperatur kan leda till accidentell hypotermi. Vid vistelser i kalla miljöer utan lämplig utrustning och klädsel eller vid sjukdom/skada kan detta leda till accidentell hypotermi. När detta sker försämras kroppens olika funktioner. Komplikationer i samband med accidentell hypotermi kan vara andningsbesvär, cirkulationsbesvär, koordination svårigheter och sjunkande medvetande. Kroppen har en egen temperaturreglering som motverkar ett temperaturfall. Denna reglering kan vara nedsatt av olika sjukdomar, läkemedel, förgiftningar eller skador. Accidentell hypotermi delas in i tre allvarlighetsgrader: mild, moderat och grav. Ambulanssjuksköterskan verkar i en prehospital miljö som är väldigt varierande och stundtals krävande. Sjuksköterskan har ett ansvar att skydda patienten i denna miljö samt att minska patientens obehagskänsla av kyla, behandla och minska risken för accidentell hypotermi. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskans möjliga omvårdnadsåtgärder vid omhändertagande av patienter som drabbats av accidentell hypotermi. Metoden som användes i denna uppsats var en litteraturöversikt. Sökningen av vetenskapliga artiklar genomfördes i Pub Med och Cinahl. Totalt 18 artiklar har använts i resultatet. Resultatet redovisas i tre olika omvårdnadsåtgärder: passiv uppvärmning, aktiv uppvärmning samt styrning till adekvat vårdnivå. Passiv uppvärmning innebär en förbättrad isolering av patienten mot rådande omgivningstemperatur. Målsättningen är att skydda patienten mot en kall miljö och att hjälpa patienten att själv återställa sin kroppstemperatur. Utrustning för detta varierar från ambulansfiltar av polyester, reflekterande ytskiktsmaterial, filtar med vatten och ångtätt ytskikt till tjocka rescue bags av sovsäckstyp. Aktiv uppvärmning krävs vid moderat och grav hypotermi då värme måste tillföras patienten då denne inte längre har full förmåga att återställa sin kroppstemperatur. Aktiv uppvärmning med uppvärmd ambulansbårmadrass leder till ett minskat obehag av kyla hos patienter i prehospital miljö. Prehospitalt inducerade infusionslösningar har en för låg temperatur och medeltemperaturerna i klimatkammare visar på omfattande temperaturförluster under infusionstiden. Styrning av patienter till sjukhus med adekvat vårdnivå såsom hjärtlungmaskin eller ECMO leder till att fler patienter med grav hypotermi med hjärtstopp överlever. Slutsatsen är att ambulanssjuksköterskan i nuläget har begränsade omvårdnadsåtgärder i samband med omhändertagandet av patienter med accidentell hypotermi. Ambulanssjukvården behöver förbättrad utrustning för att kunna erbjuda effektivare passiv och aktiv uppvärmning för att på så vis minska patientens obehagskänsla av kyla i prehospital miljö. Behandlingsriktlinjerna behöver ses över då patienter med en moderat eller grav hypotermi behöver specialistvård och således transporteras till sådan klinik, trots förlängd transporttid.

Bakgrund: Studier visar att patienten, framför allt kvinnor, upplevde sig utlämnade, nervös, ångestfyllda och oroliga inför och under det korta mötet med anestesisjuksköterskan innan operation. Syftet: är att undersöka patientens upplevelse av obehag och delaktighet i mötet med anestesisjuksköterskan inför en nedsövning och om patientens kön har någon betydelse för detta. Metod: En kvantitativ tvärsnittsstudie med ett deskriptivt förhållningssätt där enkät valts som datainsamlingsmetod med totalt 44 respondenter. Resultat: Majoriteten av respondenterna upplevde ingen obehagskänsla inför en anestesi, av de få som upplevde påtaglig med obehag var samtliga kvinnor. Medan en majoritet av respondenter kände sig delaktiga i vårdarbetet inför en nedsövning, var en fjärdedel inte tillfredsställda. En fjärdedel av respondenterna önskade större delaktighet, medan övriga inte ville eller inte visste ifall de ville vara delaktiga. Männen kände sig mindre delaktiga i vårdarbetet än kvinnorna samtidigt som de inte hade en större önskan om att vara delaktiga. Kvinnor däremot kände sig mer delaktiga, än män, och hade dessutom en önskan om att vara delaktiga. Ingen signifikant skillnad fanns mellan kvinnor och mäns svar. Slutsats: Även om en majoritet av de patienter som genomgick en operation som krävde generell anestesi antingen kände sig delaktiga eller inte eftersökte mer delaktighet i sjuksköterskan vårdarbetet så var det fortfarande en fjärdedel som inte kände sig delaktiga. En tredjedel av respondenterna hade en positiv inställning till att med egna händer hålla i syrgasmasken under preoxygeneringen. När det kommer till patientens upplevelse av obehag inför en anestesi så visar denna studie att en tydlig majoritet inte upplever någon form av obehag, av dem få som upplevde påtagligt med obehag var samtliga kvinnor.   Nyckelord: Obehagskänsla, preoxygenering, delaktighet, patientcentrerad vård. / Background: Studies have shown that patients, especially women, feel themselves vulnerable, nervous, anxious and apprehensive before and during the brief meeting with the nurse anesthetist before surgery. Aim: The purpose of this study is to examine the patient's experience of uneasiness, participation in the meeting with the nurse anesthetist, before a general anesthetic, and if the patient's gender has bearing   Method: A quantitative cross-sectional study with a descriptive approach where survey was selected as data collection method, with a total of 44 participants. Results: The majority of respondents experienced no uneasiness before an anesthesia, the few who experienced significantly uneasiness were all women. The study showed that the majority of respondents already felt a sense of involvement involved in the care work before a general anesthetic, but still 25% did not ensure patients needs. 25 % of the respondents expressed a desire for greater involvement, while rest of the respondents did not want to, or did not know whether they wanted to be more involved. Male respondents felt less involved currently, but also expressed least interest for greater involvement. Female respondents, on the other hand, felt more involved than men, and at the same time also expressed a desire to be involved. No significant difference was found between women's and men's responses. Conclusion: A majority of the patients who underwent a surgery requiring general anesthesia did feel a level of involvement in the care work performed by nurses. While a majority did not want to be involved at all in the care work, 25% did not feel, but wished to be involved. One way to accommodate and increase involvement would be to offer the patients to hold the oxygen mask with their own hands during preoxygenation. Nearly a third of the respondents would have agreed to do so if they had been given the option. When it comes to patient’s uneasiness before an anesthesia does this study shows that a clear majority does not experience any kind of uneasiness, those who experienced significantly uneasiness with were all women.   Keywords: Uneasiness, preoxygenation, participation, patient-centered care.