The recordings of the legendary pianist Ignacy Jan Paderewski are a valuable documentation of his piano performance style. Knowledge of late-Romantic performance practices gleaned from Paderewski's recordings suggest ways of approaching the performance of his Sonata in E-Flat Minor, Op. 21. This Sonata, composed in 1903 near the end of his compositional career, is a work of the highest caliber, deserving a permanent place in the concert pianist's repertoire. The purpose of this paper is to provide performance suggestions based on Paderewski's performance style which will produce a performance closer to the spirit of the times in which it was written. This study provides an overview of the project in Chapter 1, and a background of Paderewski's life as pianist, composer, and statesman in Chapter 2. A time-line chart of his complete works is included for reference. Chapter 3 analyzes Sonata, Op. 21 in regards to form, sound, melody, harmony, and rhythm. Following the analysis, the Sonata is compared compositionally to sonatas that appear alongside Sonata, Op. 21 on Paderewski's programs, including those by Chopin, Beethoven, and Liszt. Graphs summarize the form and dynamic density of the Sonata, and examples illustrate Paderewski's craft at thematic transformation. Chapter 4 examines Paderewski's performance style documented in recordings of his own compositions and of works by Chopin, Schumann, Liszt, and Beethoven. Consideration is given to various aspects of interpretation, including counterpoint, asynchrony, tempo rubato, rhythmic variance, and pedaling. Each of these aspects of Paderewski's performance style is illustrated with transcriptions of excerpts from Paderewski's recordings. The author proposes examples of application of these aspects to Paderewski's Sonata, Op. 21. Chapter 5 provides a summary of the project. Appendix A contains an analysis of the rhythmic grouping that performers may find useful, and Appendix B contains the recital programs required for the degree program.

Ämnet för denna kandidatuppsats är Arnold Schönbergs verk Pierrot Lunaire. Det komponerades under sommaren 1912 och är än idag ett av de mest fascinerande modernistiska verk som finns, ofta framfört och ständigt aktuellt. Jag har i uppsatsen, förutom att ha gett en redogörelse för uppkomsten av Pierrot Lunaire och dess betydelse, undersökt min egen inlärningsprocess när jag som sångerska instuderat fyra satser ur verket, och utifrån resultatet dragit slutsatser om hur den här typen av musik bäst instuderas. Syftet med studien var alltså en utforskning av olika metoder för instudering, specifikt inom området svårinlärd vokalmusik. Metodiskt består denna undersökning av några olika komponenter. Själva studien i inlärning genomfördes på min loggbok över övningstimmar ägnade åt Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire, vilken jag strukturerat efter tre sinsemellan olika instuderingsmetoder, som sedan i retrospektiv vägs mot varandra för att påvisa vilken som ger störst effektivitet. Utöver detta har jag läst en rad vetenskapliga artiklar i akt och mening att få begrepp om Pierrot Lunaire’s upphovspersoner samt deras levnadsförlopp, och därtill om själva verkets natur. Vidare har jag tillsammans med en pianist navigerat mig igenom musiken och spelat in ett klingande exempel som bifogas till denna uppsats. Resultatet av studien har varit relativt entydigt men vägen till den slutsats jag kunde dra har inte varit helt rak – det har visat sig att olika inlärningsprocesser kan ge olika resultat beroende på om man vill lära sig materialet på lång eller kort sikt. Man kan dra slutsatsen att en grundlig och systematisk instudering av de olika musikaliska aspekterna var för sig, påvisat med instuderingsmetod nr. 2 har det mest långsiktiga resultatet i fråga om precision och säkerhet, vilket i sin tur leder till större konstnärlig frihet. Detta resultat innebär insikt om hur jag, och förhoppningsvis andra, bör förhålla oss till instudering av modernistisk konstmusik. / <p>Bilaga 1 – Partitur på fyra satser ur <em>Pierrot Lunaire (</em>Arnold Schönberg, Op. 21 komponerad år 1912),<em> </em>se nedan. </p><p>Bilaga 2 - MP3-fil innhehållandes framförandet av fyra satser ur <em>Pierrot Lunaire.</em> </p><p>Sopran: Eleonora Poignant </p><p>Piano: Anonymiserad student vid KMH</p><p>1. Mondestrunken</p><p>4. Eine blasse Wäscherin</p><p>6. Madonna</p><p>7. Der kranke Mond </p>

No description available.

No description available.

Klangfarbenmelodien is a term first mentioned by Schoenberg in his Harmonielehre (1911) in a discussion suggesting the idea of tone colors as a structural element equal to other musical components such as harmony, rhythm, pitch, and dynamics. The intent of this study is to investigate significant influences that led to Webern's adoption and application of Klangrfarben techniques in the Symphony, op. 21, first movement. Webern's expression of Klangfarbenmelodien was his method of dispersing melodic lines and the manipulation of a wide gamut of varying tone colors. A brief biography is included in the paper and Webern's professional career as a conductor is viewed and considered as to its affect on the creation of the Symphony with emphasis on his relationship with Schoenberg and the Society for Private Musical Performance. The genesis of the Symphony and its early performance history is examined, as well as the structure of op. 21 with specific examples of Klangrfarbenmelodien. These techniques include the presentation of melodic lines in terms of octave register, timbre, dynamics, articulation, durations, rhythm, and instrumentation.

No description available.