Föreliggande studie har som avsikt att förtydliga för intresserade allmänhet, forskare eller andra yrkesinriktningar vad det strategiska HR-arbetet innebär samt identifiera utvecklingsområden för HR-strateger. Syftet med studien är därför att undersöka vad det strategiska HR-arbetet egentligen är eller kan vara och hur detta tillämpas på olika arbetsplatser i Sverige, samt hur det förhåller sig till den operativa sidan av HR-arbetet. Frågeställningarna utgår från studiens HR-personal som anser sig arbeta med strategisk HR, för att undersöka deras upplevelser av det strategiska arbetet. Studien baseras på en kvalitativ ansats bestående av transkriberat intervjumaterial, totalt intervjuades tio informanter som arbetar både inom offentlig och privat sektor, och i större och mindre verksamheter. Materialet har analyserats utefter nyinstitutionell samt institutionell teori med hjälp av begreppen, isomorfism, legitimitet, särkoppling samt institutionalisering. Resultatet visar att organisering är en förutsättning för det strategiska arbetet samt att HR-strateger bevakar trender för att möta samhällets krav och därmed få legitimitet. Resultatet visar vidare att skillnaden och därmed gränsen mellan operativt och strategiskt arbete är inte tydlig, dock har det operativa arbetet visat sig vara mer kortsiktig medan strategiskt arbete har visat sig vara mer långsiktig. Resultatet visar även motsättningar mellan operativt och strategiskt arbete. Slutsatsen är att strategisk HR behöver leda till aktivitet för att ge värde till organisationer, vilket däremot inte alltid är fallet enligt empirin, samt att HR-strateger behöver ha en större förståelse i personalens styrkor och svagheter för att skickligare utveckla strategier.