Sedan 1942 har Parkteatern haft gratis föreställningar under sommarmånaderna i Stockholm. Från att vara en verksamhet under olika tekniska nämnder inom Stockholms kommun är den idag en av sju enheter inom Kulturhuset Stadsteatern. På det kulturpolitiska området har det alltid funnits en motsättning mellan det ekonomiska och det kulturella. Men sedan New Public Management (NPM) idéer tagit sig in i den offentliga sektorn har det lett till att offentligt finansierad kulturell verksamhet effektiviserats. Syftet med uppsatsen är att belysa hur Parkteatern som en del inom Kulturhuset Stadsteatern påverkas av politiska krav som ställs i form av ägardirektiv. Undersökningen baseras främst på intervjuer med anställda på Parkteatern och styrelsemedlemmar samt skriftliga dokument. För att analysera empirin används nyinstitutionell teori med fokus på isomorfism, legitimitet och löskoppling samt översättning. Studien visar hur Parkteatern omsätter ägardirektiven i den dagliga verksamheten och hur detta upplevs av de anställda. Den belyser också förhållandet som Parkteatern har till Kulturhuset Stadsteatern som organisation och dess politiskt tillsatta styrelse. De effektiviseringskrav som ställs på Parkteatern har lett till att man outsourcar delar av verksamheten och att man strävar efter en mer flexibel planering genom rörliga resurser. Återrapportering av besökssiffror utgör en viktig del för att säkerställa Parkteaterns legitimitet. Konsekvensen blir att fokus hamnar på de delar som går att mäta istället för på det konstnärliga.