Syfte Syftet är att undersöka Per-Olof och Irma Åstrands tillvägagångssätt vid skapandet av det submaxirnala cykelergometertest som kallas "Åstrandstestet" samt att reflektera övertestets validitet och reliabilitet. Metod Studien är baserad på litteraturstudier samt en djupintervju med Per-Olof Åstrand. Samtal har förts med Sture Malmgren, en av författarna till boken Konditionstest på cykel samt med Per-Olof Åstrand för att undvika oklarheter. Resultat Vårt huvudfynd visar att vid den ursprungliga utformningen och framtagningen av det submaximala cykelergometertest som kallas Åstrandstestet, genomfördes flera submaximala tester där resultaten från försökspersonernas första test exkluderades. Alla personer som testas submaximalt med hjälp av Åstrandstestet så som det används idag, då resultaten från det första testet används, kan få ett felaktigt värde, I dagsläget finns inga studier som visar hur stort felet kan bli eftersom olika människor påverkas olika av exempelvis nervositet. Därför är det svårt för författarna till detta examensarbete att bedöma vilken betydelse exkluderingen av det första testet har för testets noggrannhet. Slutsats Om Åstrandstestet ska användas som metod för att uppskatta en persons maximala syreupptagningsförmåga är det av största vikt att det används på ett sätt som minskar felmarginalerna. För att uppnå detta bör man låta försökspersonen göra ett förtest för att vänja sig vid metod, utrustning och försöksledare.