Syftet med studie är att undersöka   hur förskolans personal beskriver sitt bemötande till barn med separerade   föräldrar. Genom att intervjua sex pedagoger med utgångspunkt från hela   arbetslaget har vi kunnat skönja personalens bemötande mot barn och   föräldrar. Vi har valt att se på bemötandet genom att använda oss utav   anknytningsteorin. Resultatet visar tendenser på att personalen utgår ifrån   barnets bästa och lyfter situationen när personalen anser att behovet finns,   men även att föräldrarnas handlande i en separation spelar en stor roll för barnens välbefinnande.

BAKGRUND: Självskadebeteende är ett impulsivt beteende där de drabbade medvetet tillfogar sig själva kroppsliga skador med motivet att lindra sin känslomässiga oro. Beteendet ses ofta hos unga vuxna och ger upphov till många känslor i samhället och är väldigt stigmatiserat. SYFTE: Syftet är att beskriva patienters upplevelser av vårdpersonalens bemötande vid självskadebeteende. METOD: En litteraturstudie baserad på självbiografier och biografier som analyserats med kvalitativ innehållsanalys. RESULTAT: Resultatet visar att patienter med självskadebeteende anser att vårdpersonalen saknar kunskap om självskadebeteende och hur det ska behandlas. Personalen är osäkra och nedlåtande i sitt förhållningssätt, tar inte patienterna på allvar och hela vårdprocessen tyngs av organisationen och dess regler vilket inskränker på patienternas rättigheter. Vårdrelationen har också stor betydelse för tillfrisknande. SLUTSATS: Patienter med självskadebeteende har många negativa upplevelser av bemötandet hos vårdpersonal och detta påverkar deras process mot ett tillfrisknande. För att kunna ge effektiv, kvalitativ och individanpassad vård som främjar tillfrisknande i helandeprocessen är det viktigt och meningsfullt att personalen skaffar sig tillräcklig kunskap om självskadebeteende. Genom detta kan de få bättre förståelse för beteendet och individen bakom ärren.