Denna uppsats har som avsikt att undersöka och analysera vad social hållbarhet är och hur den uppfattasutifrån planerarperspektivet. Den studerar fallet av två stora utvecklingsprojekt, Sjöstaden och VästraSjöstaden i Trelleborg och dess förutsättningar samt problematik kring tillämpningen av social hållbarhetutifrån planerarnas perspektiv i Trelleborg. Uppsatsen problematiserar begreppet social hållbarhet genomatt använda sig av fenomenet fysiska barriärer som används för att undersöka hur dessa två förhåller sigtill varandra. Teorin går in djupare på svårigheter med definitionen av social hållbarhet genom att utforskaflera perspektiv och tillämpningsmetoder av termen samt koppling till fysisk planering och planerarensroll. Studien visar på att planerare i Trelleborg ser på social hållbarhet som ett komplext begrepp och attden består av flera byggstenar. Det kopplar de även till fysiska barriärer som utgörs av hamntrafiken somtränger sig in i staden genom en trafikled. Planerare hävdar bland annat att staden behöver fler kopplingarför att fysiskt integrera ihop den befintliga staden med de nya stadsdelarna för att minska de fysiska,sociala och psykologiska barriäreffekter som E6:an och Strandgatan (väg 9) orsakar. Detta övergår tillfrågan om ringvägen och därmed flytten av E6:an, hamninfarten och hela hamntrafiken som kommermöjliggöra omgestaltningen av befintliga gatan till en stadsgata och därmed skapa bättre kopplingarmellan stadsdelar. En av slutsatserna som presenteras i uppsatsen är att planerarperspektivet i Trelleborgtydliggör vikten av den sociala dimensionen samtidigt som att de utgår från givna förutsättningar ochmöjligheter för att implementera åtgärder som kan eliminera fysiska barriärer och koppla ihop staden påett bättre sätt.