Propositionen Ett användbart försvar från 2009 innebar ett slutgiltigt brott med den gamla idén om alliansfrihet och neutralitet – ersättningen blev vad som kommit att kallas en ”solidaritetstrategi”. Parallellt med denna strategiska omläggning har omfattande förändringar skett på andra områden inom säkerhetspolitiken, bl.a. i det att värnplikten i praktiken avskaffats. Dessa olika reformer sammanfaller förvisso i tid, men de kausala sambanden är inte självklara. Utgångspunkten i undersökningen är därför att söka klargöra hur väl den svenska säkerhetspolitikens mål och metoder hänger samman, givet att utformningen av dessa är sprungna ur olika faktorer. Föreligger överensstämmelse, dels inbördes mellan olika metoder för att nå målen, dels mellan dessa metoder och den övergripande målsättningen, eller går det att identifiera brister och oklarheter? Den metodologiska utgångspunkten har varit en innehållslig idéanalys, där propositionen Ett användbart försvar tillsammans med regeringens utrikesdeklaration använts för att teckna en bild av den säkerhetspolitiska målsättningen och strategin utifrån den strategiska hierarkin. Denna bild har i sin tur sedan analyserats med utgångspunkt i begreppet policykoherens. Slutligen har analysen placerats i en kontext, i det att den sätts i relation till motsvarande förhållande i den föregående svenska säkerhetspolitiska epoken, det kalla kriget. Undersökningen visar att den säkerhetspolitiska strategin hänger relativt väl samman på de högre nivåerna, i det att den betonar samarbetesstrategier för att nå säkerhet tillsammans med andra länder. I de stratgier som syftar till konkret genomförande återfinns dock koherensproblem, främst knutet till den unilaterala solidaritetsförklaringen och den militära allianfriheten; säkerhet ska skapas tillsammans med andra, men samtidigt saknas garantier för att hjälp faktiskt kommer i händelse av kris eller konflikt. Mindre koherensproblem uppstår som följd av detta, men förekommer också självständigt i det att hotbilden som beskrivs i propositionen är mångtydig och därmed undandrar sig den analys som skulle krävas för att kunna beskriva politiken som sammanhängande.

This study analyses the Actorness Cohesion (AC) of the EU’s foreign policy in the United Nations General Assembly First Committee by comparing the EU Delegation foreign policy-maker’s role conceptions to those made by the EU Member State (EU MS) Delegations on the same topic clusters. The concept of AC is developed from actorness and role theory as an ideational, constructivist measure of vertical policy coherence. AC represents the absence of ‘vertical conflicts’ between the EU and EU MS Delegation’s expressed role conceptions along four dimensions; Identity Cohesion, Goal Cohesion and Function Cohesion and Worldview Cohesion. This is studied by interpreting the role stability in the role-set; whether the contents are consistent, the EU role conception is central or whether the EU MS Delegations complement and/or are compatible to the EU role conception. Statements on topic clusters: ‘Disarmament Machinery’, ‘Conventional Weapons’ and ‘Outer Space (disarmament aspects)’ are analysed in order to determine the AC. The study concludes that whilst there is little evidence of the EU Delegation’s role conception being central to the EU MS Delegations, there is considerable consistency of contents. There are also indications of an emerging AC due to the EU MS Delegation’s role conceptions being complementary to that of the EU Delegation. The study calls for more research that will complement this plausibility-probe study and the concept of AC.