No description available.

Syftet med denna studie är att redogöra för hur man i den vetenskapliga debatten ser på en europeisk säkerhets- och försvarspolitik och en gemensam säkerhets- och försvarspolitik för EU under 2000-talet, vilket möjliggör för en oinsatt läsare att kunna bilda sig en egen åsikt i frågan. Den valda metoden är en tankeskoleanalys som tar fram de olika åsiktslägren som finns i debatten, och redogör översiktligt över vilka åsikter dessa läger innehåller. Resultatet av denna studie är fem tankeskolor som har en liknande syn på EU och motiven bakom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.Tankeskolorna är emellertid mer olika när det gäller den framtida utvecklingen för politiken och EU, där allt från civil krishantering till militära insatser förespråkas med djupare integrering. Slutsatsen till varför det finns så många olika sidor och åsikter kring EU:s säkerhets- och försvarspolitik i debatten under 2000-talet är att det politiska läget och EU:s roll idag är förändrad. I tidigare debatter under det kalla kriget dominerade synpunkter om  USA:s roll för det internationella säkerhetsläget.  EU spelade därigenom enbart en begränsad roll. I dag är klimatet öppnare, och EU och debattörerna börjar argumentera för att EU bör ta en större plats internationellt.

Med anledning av den förändrade säkerhetsmiljön i Europa startade en process som syftade till att öka samarbetet inom säkerhets- och försvarsområdet inom EU. Detta försvarssamarbete kallas det Permanenta strukturerade samarbetet (Pesco) och innebär ett mer upptrappat och konkret militärt samarbete än tidigare inom EU. Genom ett medlemskap i Pesco förbinder sig medlemmarna till att mer intensivt utveckla sin egen försvarskapacitet inom forskning och anskaffning av försvarsmateriel, men även att uppbringa och bibehålla en stark försvarsbudget. Vidare ska även medlemstater bidra med stridsgrupper i beredskap för insatser inom EU:s ram. Hur kan vi förstå logiken i att Sverige ingår med i ett mer bindande försvarssamarbete som Pesco. Syftet med denna studie är att identifiera bakomliggande drivkrafter för att förstå varför Sverige beslutade att ingå i Pesco. Denna fallstudie har nyttjat ett teoretiskt perspektiv som utgått ifrån Graham Allisons konceptuella modeller för att identifiera dessa bakomliggande drivkrafter. Genom en kvalitativ textanalys studeras materialet i denna fallstudie bestående av regeringens proposition gällande deltagande i Pesco, Försvarsutskottets betänkande gällande Pesco och förvarspolitisk inriktning 2016-2020. För att komplettera textmaterialet har även mailintervjuer genomförts med strategiskt utvalda informanter i form av riksdagsledamöter och stabsofficerare i Försvarsmakten. Studiens slutsatser påvisar att de bakomliggande drivkrafterna för beslutet var flera. Den främsta drivkraften var att Sverige sedan tidigare ratificerat EU:s solidaritetsklausul och uttalat en solidaritetsförklaring gentemot övriga medlemstater i EU. Genom att ingå i Pesco förväntas det öka Sveriges trovärdighet som medlemsstat i EU. En ytterligare drivkraft var att ingå i Pesco i ett tidigt skede i syfte att forma samarbetet och ha inflytande i den riktning som Sverige anser var förenliga med militär alliansfrihet, samt att fortsatt driva den mellanstatliga prägel som samarbetet nu innehar. En drivkraft var också att bygga upp det nationella försvaret, öka den operativa förmågan och stärka totalförsvaret genom försvarssamarbetet. En majoritet av Riksdagens partier var överens om Sveriges ingående i Pesco, detta på grund av tidigare beslutad Försvarsinriktningsperiod 2016-2020 som också var en bärande drivkraft till varför Sverige valde att ingå i Pesco. / In response to the changing security environment in Europe a process started aimed at increasing cooperation in the security and defence area within the EU. This defence cooperation is called the Permanent structured cooperation (Pesco) and means a more gradual and substantial military cooperation than before in the EU. Through a membership in Pesco, the members commit to more intensively develop of its own defence capabilities in research and acquisition of defence equipment, but also to obtain and maintain a strong defence budget. In addition, the member states should also contribute with battle groups ready for military missions within the framework of the EU. How can we understand the logic of Sweden joining more binding defence cooperation like Pesco. The purpose of this study is to identify the underlying driving forces to understand why Sweden decided to join Pesco. This case study uses a theoretical perspective based on Graham Allison's conceptual models to achieve this purpose. Through a qualitative text analysis, the data that is studied in this case study consisting of Swedish government proposition and Defence committee report regarding Pesco and Defence bill 2016-2020. In order to widen the study, mail interviews were conducted with strategically selected informants. Those were members of the Swedish parliament and staff officers in the Swedish Armed Forces. The study concludes that the underlying driving forces for the decision were several. The main driving force was that Sweden previously ratified the EU solidarity clause and stated a declaration of solidarity in relation to other member states of the EU. By joining Pesco is also expected to boost Sweden's credibility as a member state of the EU. An additional driving force was to join Pesco at an early stage in order to forge cooperation and have influence in the direction in which Sweden considers compatible with own military nonalignment, and also to continue to drive the intergovernmental nature that Pesco now holds. An additional driving force was also building up the national defence, increase the operational capacity and strengthen the armed forces through the defence cooperation. A majority of the parliamentary parties agreed on joining Pesco because of the previously decided defence bill 2016-2020, which also considers as a driving force for why Sweden chose to join Pesco.

This study analyses the Actorness Cohesion (AC) of the EU’s foreign policy in the United Nations General Assembly First Committee by comparing the EU Delegation foreign policy-maker’s role conceptions to those made by the EU Member State (EU MS) Delegations on the same topic clusters. The concept of AC is developed from actorness and role theory as an ideational, constructivist measure of vertical policy coherence. AC represents the absence of ‘vertical conflicts’ between the EU and EU MS Delegation’s expressed role conceptions along four dimensions; Identity Cohesion, Goal Cohesion and Function Cohesion and Worldview Cohesion. This is studied by interpreting the role stability in the role-set; whether the contents are consistent, the EU role conception is central or whether the EU MS Delegations complement and/or are compatible to the EU role conception. Statements on topic clusters: ‘Disarmament Machinery’, ‘Conventional Weapons’ and ‘Outer Space (disarmament aspects)’ are analysed in order to determine the AC. The study concludes that whilst there is little evidence of the EU Delegation’s role conception being central to the EU MS Delegations, there is considerable consistency of contents. There are also indications of an emerging AC due to the EU MS Delegation’s role conceptions being complementary to that of the EU Delegation. The study calls for more research that will complement this plausibility-probe study and the concept of AC.