Förlossningsrädsla kan beskrivas som specifik rädsla kopplat till förlossning som i någon grad påverkar det dagliga livet på ett negativt sätt. Rädslor kan innefatta att kvinnan själv eller barnet ska skadas under förlossningen, tappa kontrollen, vara beroende av andra eller ha en koppling till fobier som rör sjukhusmiljön. Förlossningsrädsla ökar risken att få en negativ förlossningsupplevelse. Tidigare forskning visar också att den enskilt viktigaste riskfaktorn för svår förlossningsrädsla hos flerföderskor är en tidigare traumatisk förlossningsupplevelse. Prevalensen för förlossningsrädsla varierar mellan länder från 14 till 23 procent, få studier på förlossningsrädsla är gjorda i utvecklingsländer. Förlossningsrädsla kan drabba alla kvinnor men riskfaktorer är depression och ångest, bristande socialt stöd, låg smärttröskel, tidigare psykiskt förlossningstrauma, tidigare våld eller sexuella övergrepp samt annan kulturell bakgrund. Barnmorskan är central för att identifiera och stödja kvinnor med förlossningsrädsla. Hjälpen som kvinnorna får för sin rädsla varierar internationellt. Behandlingen kan bestå av stödsamtal, olika former av terapi, planlagd förlossning eller kejsarsnitt samt barnmorskeledda kontinuitetsmodeller. Konsekvenser av förlossningsrädsla är utdragna förlossningar med fler interventioner inklusive akuta kejsarsnitt, sänkt smärttröskel, psykiska svårigheter i efterförloppet som PTSD, fördröjning till nästa graviditet samt undvikande att skaffa fler barn. Förlossningsrädda kvinnor önskar sig i högre utsträckning kejsarsnitt vilket kan innebära fler risker än vaginal förlossning när det inte finns en medicinsk indikation. Syftet med denna litteraturöversikt var att belysa förlossningsrädda kvinnors upplevelser av föregående födsel som orsakat förlossningsrädsla. Metoden för arbetet var en allmän litteraturöversikt med kvalitativ ansats. Artiklar som granskats och använts i resultatet har baserats på intervjuer och skriftliga kommentarer från kvinnor med förvärvad förlossningsrädsla. Data har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet identifierades tre kategorier: ”Vikten av stöd”, ”Att tappa kontrollen över sin förlossning” och ”Att gå vidare”.  Vidare kunde flera underkategorier urskiljas under varje kategori. ”Vikten av stöd” innefattade både bristfälligt bemötande och bristande fysisk närvaro av personal vilket skapade oro och en känsla av att vara betydelselös. ”Vikten av stöd” innefattade även upplevelser när vårdpersonal varit betydande för att ta sig igenom en traumatisk förlossning. ”Att tappa kontrollen över förlossningen” kunde innebära att bli exkluderad genom bristfällig kommunikation, dåliga attityder eller att medicinska ingrepp skedde utan samtycke. Detta kunde leda till att kvinnorna började tvivla på vårdpersonalens kompetens, kände sig felbehandlade, emotionellt frånvarande eller fråntagna sin förlossning. ”Att gå vidare” berörde hur kvinnorna hade hanterat sina traumatiska upplevelser, hur de förhållit sig till en ny graviditet och vilka rädslor som var kopplade till en eventuellt kommande förlossning. Slutsatsen är att vårdpersonalens stöd innan, under och efter förlossningen är av största vikt för att förlossningsrädda kvinnor ska kunna gå igenom en förlossning och äga sin upplevelse genom bevarad kontroll, samt för att kunna gå vidare efter en tidigare traumatisk förlossning. / Fear of childbirth can be described as specific fear linked to childbirth that to some extent affects daily life in a negative way. Fears may involve the woman herself or the child being injured during childbirth, losing control, being dependent on others or phobias concerning the hospital environment. Fear of childbirth increases the risk of having a negative experience of childbirth. Previous research also shows that the single most important risk factor for severe fear of childbirth is a previous traumatic birth experience. The prevalence of fear of childbirth varies between countries from 14 to 23 percent, few studies on fear of childbirth have been done in developing countries. Fear of childbirth can affect all women, but risk factors are depression and anxiety, lack of social support, low pain threshold, previous psychological birth trauma, previous violence or sexual abuse and different, cultural backgrounds. The midwife is central to identifying and supporting women with fear of childbirth. The help that women receive varies internationally. The treatment can consist of counseling, various forms of therapy, induced delivery or caesarean section as well as midwife-led continuity models. Consequences of fear of childbirth are delayed births with more interventions including emergency caesarean section, lowered pain threshold, mental difficulties in the aftermath such as PTSD, delay to the next pregnancy and avoidance of having more children. Women who are afraid of childbirth want a caesarean section to a greater extent, which entails more risks than vaginal birth when there is no medical indication. The purpose of this literature review was to shed light on women's birth experiences that´s caused a fear of childbirth. The method of this study a general literature review with a qualitative approach. Articles reviewed and used in the results have been based on interviews and written comments from women with a fear of childbirth. Data have been analysed with qualitative content analysis. The results identified three main categories: "Support", "Losing control of childbirth" and "Moving on". Furthermore, several subcategories could be identified under each main category. The category “support” included both inadequate treatment and lack of physical presence of staff, which lead to anxiety and a feeling of being insignificant. “Support” also included experiences of the staff being important in getting through a traumatic birth. “Losing control of childbirth” meaning being excluded because of the staff´s poor communication, bad attitudes or medical interventions without the woman´s consent. This could make the women doubt the staff´s competence, feeling mistreated, emotionally absent or deprived of their birth. “Moving on” concerned how women handled their traumatic experiences, how they related to a new pregnancy and fears linked to a possible future birth. The conclusion is that the care staff's support before, during and after the birth is of the utmost importance for women who are afraid of giving birth to be able to go through a birth with preserved control and to be able to move on after a previous traumatic birth.