No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Försäkringar är en typ av tjänster som lämpar sig särskilt väl för internationell handel då försäkringsavtal enkelt kan slutas mellan två parter utan att några varor eller ar-betskraft behöver förflyttas över gränserna. Den gränsöverskridande handeln med försäkringar aktualiserar precis som den övriga gränsöverskridande handeln den in-ternationellt privaträttsliga problematiken. Det är dock ofta så att försäkringstagaren befinner sig i en utsatt situation när försäkringen väl behöver användas. Försäkringen faller ju i många fall ut när försäkringstagaren lidit någon typ av skada. Med tanke på att försäkringstagaren befinner sig i en utsatt situation både rent ekonomiskt och för-handlingsmässig har lagstiftaren valt att särskilt reglera detta område. Dessa typer av skyddsregleringar återfinns bland annat i de regelverk som styr domstolarnas behö-righet på den internationella privaträttens område. Behörighetsfrågan i försäkringstvister är förenad med vissa problem. I första hand stöter parterna på problemet med att det finns ett flertal regelverk som behandlar just behörighetsfrågan i försäkringstvister. Dessa regelverk innehåller likartade regler för försäkringstvister men regelverkens tillämplighetsområden skiljer dem åt. Reglerna som återfinns i Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen och Lugano-konventionen är tvingande och möjliggör för försäkringstagaren att väcka talan både vid den ort i vilken försäkringsgivaren har hemvist samt vid den ort där försäkrings-tagaren har hemvist. Försäkringsgivarens möjligheter att väcka talan är i princip be-gränsade till den ort där försäkringstagaren har hemvist. Genom behörighetsreglerna begränsas parternas möjligheter att genom prorogationsavtal avtala om domstols be-hörighet eftersom skyddet för försäkringstagaren inte skall sättas ur spel genom ett sådant avtal. Det förhåller sig dock på det sättet att regleringarna inte bara skall till-lämpas när styrkeförhållandet mellan parterna är ojämnt utan även i fall när parterna är att se som jämbördiga vilket i sin tur kan skapa omotiverade fördelar för försäk-ringstagaren. Ytterligare problem uppkommer på grund av att regelverken inte är tillämpliga på skiljeförfarande vilket kan komma att underminera skyddsregleringarna då regelver-ken som styr domstolarnas behörighet inte blir tillämpliga på denna typ av avtal.

<p>Försäkringar är en typ av tjänster som lämpar sig särskilt väl för internationell handel då försäkringsavtal enkelt kan slutas mellan två parter utan att några varor eller ar-betskraft behöver förflyttas över gränserna. Den gränsöverskridande handeln med försäkringar aktualiserar precis som den övriga gränsöverskridande handeln den in-ternationellt privaträttsliga problematiken. Det är dock ofta så att försäkringstagaren befinner sig i en utsatt situation när försäkringen väl behöver användas. Försäkringen faller ju i många fall ut när försäkringstagaren lidit någon typ av skada. Med tanke på att försäkringstagaren befinner sig i en utsatt situation både rent ekonomiskt och för-handlingsmässig har lagstiftaren valt att särskilt reglera detta område. Dessa typer av skyddsregleringar återfinns bland annat i de regelverk som styr domstolarnas behö-righet på den internationella privaträttens område. Behörighetsfrågan i försäkringstvister är förenad med vissa problem. I första hand stöter parterna på problemet med att det finns ett flertal regelverk som behandlar just behörighetsfrågan i försäkringstvister. Dessa regelverk innehåller likartade regler för försäkringstvister men regelverkens tillämplighetsområden skiljer dem åt. Reglerna som återfinns i Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen och Lugano-konventionen är tvingande och möjliggör för försäkringstagaren att väcka talan både vid den ort i vilken försäkringsgivaren har hemvist samt vid den ort där försäkrings-tagaren har hemvist. Försäkringsgivarens möjligheter att väcka talan är i princip be-gränsade till den ort där försäkringstagaren har hemvist. Genom behörighetsreglerna begränsas parternas möjligheter att genom prorogationsavtal avtala om domstols be-hörighet eftersom skyddet för försäkringstagaren inte skall sättas ur spel genom ett sådant avtal. Det förhåller sig dock på det sättet att regleringarna inte bara skall till-lämpas när styrkeförhållandet mellan parterna är ojämnt utan även i fall när parterna är att se som jämbördiga vilket i sin tur kan skapa omotiverade fördelar för försäk-ringstagaren. Ytterligare problem uppkommer på grund av att regelverken inte är tillämpliga på skiljeförfarande vilket kan komma att underminera skyddsregleringarna då regelver-ken som styr domstolarnas behörighet inte blir tillämpliga på denna typ av avtal.</p>

För att få ett fungerande modernt samhälle krävs det med största sannolikhet att det finns en fungerande rättsordning. Det är dock inte tillräckligt att ett samhälle har lagar och regler som föreskriver vilka beteenden som accepteras. Det krävs också att dessa lagar och regler tillämpas och får genomslagskraft. Här fyller rättskipningen en viktig funktion.[1] För att processen ska kunna fylla sin funktion menade redan processkommissionen att tre grundläggande krav måste uppfyllas; säkerhet, snabbhet och billighet.[2] Lindblom är en av dem som än idag betonar detta.[3] Vilken förhandlingsform som skapar de bästa processförutsättningarna är en återkommande fråga. Under äldre rättegångsbalken (ÄRB) var förfarandet huvudsakligen skriftligt. ÄRB:s skriftlighet och bristande uppdelning mellan förberedelse och huvudförhandling ansågs leda till utdragna processer och rättsosäkerhet. Vid RB‒reformen sågs muntlighet och omedelbarhet därför som garantier för ett rättssäkert förfarande.[4] I propositionen En modernare rättegång (EMR‒propositionen) konstateras dock att ”… ett strikt fasthållande vid framför allt kravet på muntlighet kan leda till att förfarandet blir tungrott, tidsödande och kostnadskrävande utan att man därigenom når några rättssäkerhetsvinster.”[5] Från att muntlighet och omedelbarhet har betraktats som rättssäkerhetsgarantier i sig själva framstår det nu som att inga rättssäkerhetsvinster görs. Syftet med EMR var att förbättra domstolsprocessen med bibehållen rättssäkerhet.[6] För att uppnå dessa ändamål mjukade man således upp kravet på muntlighet och omedelbarhet. En del i det moderniseringsarbetet var införandet av en utökad möjlighet att hänvisa till handlingar under huvudförhandling i tingsrätt och överrätt. Regleringen återfinns i 43 kap. 7 och 8 §§ RB respektive 50 kap 18 och 19 §§ RB, och innebär att det under huvudförhandlingen är möjligt att hänvisa till handlingar upprättade under förberedelsen. Hänvisningsinstrumentet berör därmed två av rättegångsbalkens grundläggande principer ˗ principerna om muntlighet och omedelbarhet, och i sin tur gränsen mellan förberedelse och huvudförhandling. [1]   Lindblom (1997) s. 597 f. och Ekelöf i SvJT 1942 s. 7‒19. [2]   SOU 1926:31 s. 17. [3]   Bylander (2006) s. 331 och Lindblom i SvJT 2000 s. 105 – 155. [4]   SOU 1926:31 s. 20 f. och SOU 1938:43 s. 22 f. [5]   Prop. 2004/2005:131 s. 81. [6]   A.prop.s. 77.