Bakgrund: Olika typer av krisplaner, psykiatriska förhandsdirektiv, har använts som ett verktyg för att hjälpa patienter att kommunicera sina behov och önskemål under psykisk kris när de inte förmår göra det själva. Sedan 1980-talet har de psykiatriska förhandsdirektiven använts för att öka patientsäkerheten, personcentrering, minska vårdkonsumtion inklusive ofrivillig behandling. Syfte: Syftet var att beskriva patientens erfarenheter av krisplanering i den psykiatriska vården. Metod: En kvalitativ litteraturöversikt med systematisk ansats. Femton artiklar med kvalitativ eller mixad metod valdes ut och analyserades utifrån Thomas och Hardens metod för tematisk syntes. Resultat: Patienters upplevelse av krisplanering redovisas i sex analytiska teman; stärkt vårdrelation, autonomi och empowerment, en väg till självinsikt, trygghet och säkerhet, involvering av närstående samt svårigheter i samband med krisplanering. Det framkom att patienternas upplevelser var starkt färgade av personalens bemötande. Tidigare erfarenheter var avgörande för patientens förmåga att ingå ett samarbete med personalen i syfte att arbeta proaktivt och förhindra negativa konsekvenser av återfall. Slutsats: Krisplanens skyddande och förebyggande funktion var till nytta för såväl patienter som närstående och personal. Patienter upplevde krisplaneringen som ett verktyg för att stärka vårdrelation samt att genom ökad delaktighet utöka autonomi och empowerment. Processen utvecklade patientens kunskap om sin sårbarhet, sina förmågor och självinsikt. Det är viktigt att vara medveten om att vårdpersonalen har en stor inverkan på patienters upplevelse av krisplaneringen. / Background: Various types of crisis plans, psychiatric advance directives, have been used as a tool to help patients communicate their needs and wishes during psychological crises when they are unable to do so themselves. Since the 1980s, psychiatric advance directives have been used to increase patient safety, person-centeredness, reduce care consumption including involuntary treatment. Aim: The purpose was to describe patients’ experiences of the crisis planning in psychiatric care. Method: A qualitative literature review with a systematic approach. Fifteen articles with a qualitative or mixed method were selected and analyzed based on Thomas and Harden's method for thematic synthesis. Results: Patients' experience of crisis planning is reported in six analytical themes; strengthened care relationship, autonomy and empowerment, a path to self-awareness, safety and security, involvement of relatives and difficulties in crisis planning. It emerged that the patients' experiences were strongly colored by the treatment of the staff. Previous experiences were decisive for the patient's ability to enter into a collaboration with the staff in order to work proactively and prevent negative consequences of relapse. Conclusion: The crisis plan's protective and preventive function was beneficial for patients as well as relatives and staff. Patients experienced the crisis planning as a tool to strengthen the care relationship and to increase autonomy and empowerment through increased participation. The process developed the patient's knowledge of their vulnerability, abilities and self-awareness. It is important to be aware that the staff had a large impact on the patients' experience of crisis planning.