Freshwater bivalves of the family Unionidae have filter-feeding traits that alter freshwater ecosystems on several trophic levels. Filtration of organic and inorganic particulates in the water column transform matter through the mussel’s egestion before it is sequestered in the sediment, making it available as food for benthic invertebrates. Rates of filtration and deposition vary depending on species-specific traits, however, the filtration rate of Anodonta anatina (duck mussel) and Unio tumidus (swollen river mussel) are equivalent. This experimental aquarium study was performed by feeding duck mussel and swollen river mussel, to assess the biodeposition rate for both species. I hypothesized (1) that the biodeposition rate decreases for both species over a period of 180 minutes after feeding, and (2) there is no difference in deposited mass between A. anatina and U. tumidus. Results confirmed a decrease of organic and inorganic deposition over 180 minutes after feeding, with no significant difference of deposition mass between species. This study will contribute to valuable feeding methodology and knowledge for future studies of biodeposition of the family Unionidae. / Sötvattensmusslor av familj Unionidae har filtrerande egenskaper som förändrar sötvattensekosystem på flera trofiska nivåer. Filtrering av organiska och icke-organiska partiklar i de fria vattenmassorna transformerar material genom musslans matsmältningssystem som sedan lagras i sedimenten, och möjliggör materialet för födoupptag av bentiska evertebrater. Filtrering- och depositionshastigheter varierar beroende på artspecifika egenskaper, men filtreringshastigheten för Anodonta anatina (allmän dammussla) och Unio tumidus (spetsig målarmussla) är jämförbara. Denna experimentella akvariumstudie utfördes genom matning av allmän dammussla och spetsig målarmussla, med syftet att bedöma biodepositionshastigheten för de båda arterna. Jag ställde hypoteserna (1) biodepositionshastigheten minskar för båda arter över 180 minuter efter matning, och (2) det finns ingen skillnad i deponerad massa mellan A. anatina och U. tumidus. Resultaten bekräftar en minskning av organiskt och icke-organiskt material över 180 minuter efter matning, med ingen signifikant skillnad av depositionsmängd mellan arter. Denna studie bidrar med viktig kunskap om matningsmetoder och kunskaper för framtida studier om biodeposition för familjen Unionidae.

Sötvattensmusslor av ordningen unionoida är en av världens mest hotade organismgrupper och tjockskalig målarmussla (Unio crassus) klassas som starkt hotad enligt IUCN:s lista över rödlistade arter. Bevarandearbeten har tidigare utförts där tjockskalig målarmussla har återintroducerats till Klingavälsån och Fyleån i södra Sverige. Vid återintroduktion är utgångspunkten genetiskt släktskap, men när den informationen inte finns väljer man att återintroducera den population som är geografiskt närmast. Syftet med studien var att undersöka ifall geografisk avstånd mellan de fyra vattendragen Bråån, Tommarpsån, Klingavälsån och Fyleån påverkar juvenilöverlevnad. Syftet var även att ta reda på vilken av Bråånmusslor och Tommarpsånmusslor som är bäst lämpad för återintroduktion i Fyleån och Klingavälsån. Jag hade följande hypoteser, (1) Bråånmusslor har högst överlevnad i Bråån, följt av Klingavälsån, Fyleån och Tommarpsån och (2) Tommarpsånmusslor har högst överlevnad i Tommarpsån följt av, Fyleån, Klingavälsån och Bråån. Befruktade musslor fångades in från Bråån och Tommarpsån i maj 2016. Musslorna släppte i från sig glochidielarver som sedan användes till att infektera fiskar. Stensimpor (Cottus gobio) elfiskades från Tommarpsån och elritsor (Phoxinus phoxinus) elfiskades från Bråån, därefter infekterades stensimpor med glochidielarver från Tommarpsån och elritsor med glochidielarver från Bråån. Juvenila musslor släppte från fiskarna 25-35 dagar senare och matades under hela sommaren, därefter sattes musslorna ut i boxar i de fyra vattendragen. Överlevnaden för musslorna mättes och dokumenterades vid två tillfällen. Fyra Kruskal-Wallis tester genomfördes där ”överlevnad” jämfördes med ”vattendrag” för Bråånmusslor och Tommarpsånmusslor. Resultatet stämde inte överens med hypotesen för vare sig Bråånmusslor eller Tommarpsånmusslor, förutom att Bråånmusslor hade lägst överlevnad i det mest avlägsna vattendraget vid andra mättillfället. Överlevnaden för Bråånmusslor skilde sig mellan flera av vattendragen men för Tommarpsånmusslor var det ingen skillnad i överlevnad. Bråånmusslor verkade mer lämpliga för återintroduktion i Fyleån jämfört med Klingavälsån och Tommarpsånmusslor verkade inte sämre lämpade för återintroduktion till vare sig Fyleån eller Klingavälsån. Sammanfattningsvis verkade överlevnaden inte generellt bero på geografisk närhet. Troligtvis har faktorer som lokaladaptation, vattenkvalité och sjukdomar även en påverkan på överlevnaden hos juvenila musslor. / Freshwater mussels are one of the most endangered groups of organisms worldwide, with the thick-shelled river mussel (Unio crassus) being classified as critically endangered according to the IUCN:s red list of threatened species. Conservation efforts have been undertaken in southern Sweden, where the thick-shelled river mussel has been reintroduced to Klingavälsån and Fyleån. Genetic relatedness is typically used as the starting point when reintroducing mussels, but if this information is not available, the population closest geographically is chosen. The objective of this study was to investigate whether the distance between four watercourses, namely Bråån, Tommarpsån, Klingavälsån and Fyleån affects juvenile survival and to determine which population of mussels from Bråån and Tommarpsån is best suited for reintroduction to Fyleån and Klingavälsån. The hypotheses are that (1) Bråån mussels have the highest growth rate in Bråån, followed by Klingavälsån, Fyleån and Tommarpsån, and (2) Tommarpsån mussels have the highest growth rate in Tommarpsån, followed by Fyleån, Klingavälsån and Bråån. Fertilized mussels were collected from Bråån and Tommarpsån in May 2016, and the mussels released glochidia larvae, which were used to infect fish. European bullheads (Cottus gobio) were electrofished from Tommarpsån and European minnows (Phoxinus phoxinus) were electrofished from Bråån, and then the European bullheads were infected with glochidia larvae from Tommarpsån and European minnows were infected with glochidia larvae from Bråån. Juvenile mussels let go of the fish 25 – 35 days later and were fed throughout the summer, after which the mussels were placed in boxes in the four watercourses. Survival of the mussels was measured and documented on two occasions. Four Kruskal-Wallis tests were performed where “survival” was compared with “watercourse” for Bråån mussels and for Tommarpsån mussels. The results did not match the hypothesis for either Bråån mussels or Tommarpsån mussels, except for the fact that Bråån mussels had the lowest survival rate in the most remote stream at the second measurement occasion. The survival of the Bråån mussels differed between several of the streams, but for the Tommarpsån mussels there were no significant difference in survival. The Bråån mussels seemed more suitable for reintroduction into Fyleån compared to Klingavälsån, and Tommarpsån mussels did not seem less suitable for reintroduction to either Fyleån or Klingavälsån. In summary, survival did not appear to generally depend on geographic proximity. Factors such as local adaptation, water quality and diseases likely also have an impact on the survival of juvenile mussels.