No description available.

Fosfor är ett nödvändigt näringsämne inom jordbruket, trots detta är vi på väg att använda upp den fosfor vi har tillgång till i marken. Denna studie har därför valt att fokusera på en stor källa till fosfor som inte tas till vara på i många av dagens samhällen: mänsklig avföring. Många samhällen har genom historien använt mänsklig avföring som en resurs, bland annat som gödsel vid matodling, vilket återför en stor del av fosforn till marken. I dagens samhällen ses mänsklig avföring som någonting oönskat och äckligt. Vad är det som skapat denna ovilja att använda denna källa till fosfor? Varför slutade samhällen använda mänsklig avföring som gödsel vid matodling? Syftet med denna studie är att belysa de anledningar som ligger bakom att människor slutar att använda mänsklig avföring vid odling av mat. En tematisk analys, och utvalda delar av en komparativ analys, har använts för att analysera lämpligt publicerat material. Denna analys har skapat resultatet som sedan har ställts mot studiens teoretiska ramverk vilket inkluderar: människans syn på sin egen avföring, smuts och renhet, och mänsklig avföring som resurs. Studiens resultat tyder på att det främst är en accelererad urbanisering och en modernisering av samhället som leder till att människor slutar att använda mänsklig avföring som gödsel inom matodling. Människans syn på renhet ställs mot synen av mänsklig avföring som en resurs. Valet att använda mänsklig avföring eller ej styrs av den kulturella uppfattningen om vad som är rent och smutsigt. När de negativa associationerna kring mänsklig avföring överväger de positiva så leder det till att människor tar avstånd från mänsklig avföring trots att exkrementer fortfarande skulle kunna användas som en resurs. / Phosphorus is an essential nutrient in agriculture, despite this fact we are well on our way to using up the phosphorus we have access to in the ground. This study has therefore focused on a major source of phosphorus that is not taken into consideration in a vast majority of today’s societies: human excrement. Many countries have used human excreta as a resource throughout history, including as a fertilizer when producing food, which ensured that a major part of the phosphorus was returned to the soil. In societies today human excrement is viewed as something unwanted and disgusting. What is it that makes humans hesitant to use this source of phosphorus? Why did societies stop using human excrement as a fertilizer when growing food? The purpose of this study is to examine the underlying causes for why people stop using human excrement as a fertilizer when producing food. A thematic analysis, combined with selected parts of a comparative analysis, has been used to analyze apt publicized material. This analysis has resulted in the study’s result, which has then been pitted against the theoretical framework for this study. The theoretical framework includes: people’s view of their own excreta, dirt and cleanliness, and human excreta as a resource. The result suggests that it primarily is an increased urbanization and a modernization of society that leads people to stop using human excrement as a fertilizer when producing food. Human perception of purity is pitched against the view of human excrement as a resource. The choice of using human excrement or not is governed by the cultural perception of what is clean and what is dirty. When the negative associations connected to human excrement outweigh the positive, then humans distance themselves from it, even though the excrement could still be used as a resource.

Freshwater bivalves of the family Unionidae have filter-feeding traits that alter freshwater ecosystems on several trophic levels. Filtration of organic and inorganic particulates in the water column transform matter through the mussel’s egestion before it is sequestered in the sediment, making it available as food for benthic invertebrates. Rates of filtration and deposition vary depending on species-specific traits, however, the filtration rate of Anodonta anatina (duck mussel) and Unio tumidus (swollen river mussel) are equivalent. This experimental aquarium study was performed by feeding duck mussel and swollen river mussel, to assess the biodeposition rate for both species. I hypothesized (1) that the biodeposition rate decreases for both species over a period of 180 minutes after feeding, and (2) there is no difference in deposited mass between A. anatina and U. tumidus. Results confirmed a decrease of organic and inorganic deposition over 180 minutes after feeding, with no significant difference of deposition mass between species. This study will contribute to valuable feeding methodology and knowledge for future studies of biodeposition of the family Unionidae. / Sötvattensmusslor av familj Unionidae har filtrerande egenskaper som förändrar sötvattensekosystem på flera trofiska nivåer. Filtrering av organiska och icke-organiska partiklar i de fria vattenmassorna transformerar material genom musslans matsmältningssystem som sedan lagras i sedimenten, och möjliggör materialet för födoupptag av bentiska evertebrater. Filtrering- och depositionshastigheter varierar beroende på artspecifika egenskaper, men filtreringshastigheten för Anodonta anatina (allmän dammussla) och Unio tumidus (spetsig målarmussla) är jämförbara. Denna experimentella akvariumstudie utfördes genom matning av allmän dammussla och spetsig målarmussla, med syftet att bedöma biodepositionshastigheten för de båda arterna. Jag ställde hypoteserna (1) biodepositionshastigheten minskar för båda arter över 180 minuter efter matning, och (2) det finns ingen skillnad i deponerad massa mellan A. anatina och U. tumidus. Resultaten bekräftar en minskning av organiskt och icke-organiskt material över 180 minuter efter matning, med ingen signifikant skillnad av depositionsmängd mellan arter. Denna studie bidrar med viktig kunskap om matningsmetoder och kunskaper för framtida studier om biodeposition för familjen Unionidae.