Den här rapporten undersöker med en devisingprocess som utforskande metod ett gestaltande av en text utifrån idéerna om sammanflätningar bortom uppdelningen mellan teori och praktik. Processen möter under arbetets gång på motstånd och behöver därför fördjupas ytterligare innan gestaltningen kan komma vidare igen.

Syftet med den här uppsatsen är att tillsammans med ett posthumanistiskt perspektiv undersöka fenomenet socialt samspel i förskolan med fokus på hur ickemänniskor deltar i detta samspel. Empirin för studien samlades in, under vad som liknas vid en mindre fältstudie, på en förskola i Stockholm. I uppsatsen analyserar jag videoupptagningar från de deltagande observationerna tillsammans med ett antal performativa begrepp utifrån posthumanistisk teori. I dessa analyser blir det tydligt hur ickemänniskorna går att förstå som performativa agenter, som på många olika sätt deltar i samspelandet och formar barnens agerande och de roller barnen får. Genom att jag lyfter fram ickemänniskorna, och även sådana man ofta inte tänker på som så betydelsefulla som t.ex. små golvytor, en trälåda och ett bord, går det att förstå barnens agerande och samspelande, inte som uttryck för hur barnen verkligen är, utan som artikuleringar och översättningar av olika ickemänniskors kommunikation. Med hjälp av det posthumanistiska perspektivet går det även utifrån analysen att se många exempel på hur barnen samspelar med ickemänniskorna i sig. Studiens resultat och slutsatser visar på hur förskolans material, saker och miljöer både kan underlätta, stödja och försvåra för barns samspel och relationer och belyser den etiska aspekten av pedagogers uppmärksammande av förskolans ickemänniskor och deras betydelse för det sociala samspelet.