Marinens sjöstridskrafters förmåga har sedan kalla krigets slut genomgått stor förändring. Den största är att kvantiteten drastiskt har minskats. Frågan som måste ställas är om den förmåga marinen besuttit har uppnått de krav politiken har ställt. Uppsatsen genomför en komparativ studie och kartlägger hur de marina materiella förmågorna har varit tillräckliga för att kunna nå de mål och möta de hot som svenska regeringar identifierat i propositioner sedan 1981 tills 2009 med fokus på det marina närområdet och Östersjön med tre nedslag i historien. För att förstå förändringen som skett tas även förändringen av den säkerhetspolitiska omvärldsuppfattningen upp. I analysen ses den förändring av omvärlden som legat till grund för de mål och hot som identifierats samt vilken marin sjöstridsförmåga som funnits. Från en omvärld som givit ett mål att verka fredsbevarande och bekämpa en invasion ensamt, har fokus skiftat till att möta det vidgade säkerhetsbegreppet, som ska mötas tillsammans med andra efter solidaritetsförklaringen. Sjöstridskrafternas förmåga har under tiden förändrats kraftigt.